Aftonbladet – 4 mars 1865, sida 2

gelsen med Friberg var det styfvaste draget, som drog Herlog till Höfdingen.? Åh, det tror jag då alldeles inte, sade Margreta. På slutet blef han mer slö för umgängelse i allmänhet, stackars Herlog! Var det ändå inte ett under det, att sista söndagsaftonen satt han här inne med mig hela qvällen och talade om min ungtöstid. Det hade vi inte gjort på en fem, sex år, och det tycktes honom, sade han, som om det var så stort under, att den låg så långt bakom honom den tiden. Du serut som en ung tös än, du Margreta! men jag är ingen vacker gosse längre?, sade han. Oeh dermed framdrogs, såsom vanligt är, de många uttryck af välvilliga känslor, som den bortgångne haft och hvilka, fastän glömda hitintills, dock alltid legat gömda i minnets vackraste rum. De framtogos både nu och ofia, för att trösta och försona och alltid med förundran öfver deras stora betydelsefullhet. Det är en vacker kärlekens lag, att den bästa delen af en bortgången vän icke af något kan utträngas, utan att minnet deraf som oftast iramskymtar på det dagliga lifvets väg, och särdeles så länge spåren efter den hädangångne ännu äro friska. Margretas sorg hade varit häftigare än någon kunde begripa den, men allt som hon lärde sig att försonas med det fasansfulla ordet bråd-död, så lärde hon sig att vara undergifven. Han stod nu i ett så vackert rent ljus, han var så pånyttfödd och förungdomligad, stackars Herlog, att det hade varit stor synd om både honom och henne, om han kunnat framträda igen och visasig i sin gamla förfallna skepelse. Riksdagsman visade sin dotter ingen liten aktningsgärd med att han påyrkade en begrafning, så stor och högtidlig, som när