TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. Och nu talade Gunerus, ehuru mycket allvarligt, dock fritt och ledigt igen. Han började för den första gången att med en slags faderlig hjertlighet sysselsätta sig med sonen i huset, unga Carl-Johan, som af nåön oförklarlig naturens motsägelse från örjan tyckts mycket hylla sig till Gunerus, ehuru han dittills aldrig blifvit så särdeles uppmuntrad dertill. Men dels var Carl-Johans sinne böjligt och mildi, likt faderns, och dels hade han märkt, att Gunerus var en högtidsmenniska i stugan, mer än de andra, som gingo ut och in der; och detta, i förening med någon ryckvis påkommen vänskaplighet af Gunerus, hade väl fängslat gossen. Denna afton satte kronan på Carl-Johans tillgifvenhet, ty, efter att åtta dagar endast ha sett gråtande eller likgiltiga menniskor, var det nu så nytt att få se någon, som hvarken gret eller hade brådtom, utan som tvärtom försökte muntra honom och gaf sig en halftimmas tid dertill. Men Margreta tycktes, besynnerligt nog, ej rätt gilla detta. Kanske föreföll det henne i visst afseende motbjudande att se Herlogs gosse och ögonsten i händerna på den, som allt hitintills kunnat så litet med honom. Sednare på qvällen kom riksdagsman ned ) Se ÅA. B. n:r 1—6, 8 12:14 17. 19-92, 24, 28, 27, 29, 31—35, 37—39, 41, 44—47, 49—52.