Aftonbladet – 3 mars 1865, sida 2

om hon sjelf hade skolat dö. Och folket som hörde det, ömkade henne så mycke mer, som de aldrig hade tänkt att ho: kunde komma att sörja så. ?Det blef slutet på vårt morosamma kräft mete i går qväll!? sade Abla. Jag ka aldrig begripa att jag tyckte, att det va sådan ynk om honom, husbond stackarn när han inte fick vara med om den ron Det var riktigt som om jag hade haft c varsel på förhand om hvad som skulle hända Och Carl-Johan, som var så gladlyndt! Ja så underligt kan det bära till ibland !? Hon höll upp att tala en stund och lä äfven de andra begrunda huru sällsynt och märklig denna sista tillfällighet var, hvarpi hon återtog : Ja, så mycket vet en för sig annars hä i verlden ! Jag tänker väl, att vi inte skola bli så skratthågade i qväll. — Jag må undra, om en skall bli mörkrädd? Han var då sö mild och kunde då visst aldrig vilja men. niska på jord något ondt. Men i allt fall är det ändå inte fritt för att det går i mig när jag tänker på att matmora vill, att vi skola ha honom inne i natt! Nej, men nu må jag i väg ändå; och Carl-Johan och de an. dra gossarne skulle bli med mig ned, för riksdagsman ville att I alla bröderna skulle komma. Och de hålla allt på att göra upp det, att Carl-Johan, som bäst behöfver bli stadig, skall bli qvar der nere för längre och ta bruket. Ja, Gud hjelp oss alla! Farväl, Friberg !4 Dermed gick Abla och med henne CarlJohan dit ned och den sednare gret en rikig skur med Margreta och uppgjorde derefter så, att han skulle flytia till Nedre Prestsäter och tillsvidare öfvertaga bruket ler. Det skulle göra honom godt att få itet allvar med i leken, och för Margreta,