Aftonbladet – 3 mars 1865, sida 2

Han blef stående, äfven nu, vid dörren en stund längre än han behöfde, under det han skickade sina ögon kring rummet. Derefter gick han fram öfver stugugolfvet. Endast Margreta sjelf var inne. Hon stod framme vid bordsändan och vid ett matt talgljus ref på ett rifjern några förnödenheter för det sorgliga gästabudet. Hon vände sig om, såg litet matt ut, helsade honom hvarken vänligt eller ovänligt, men kanske något främmande, och tycktes nästan litet besvärad af de många vackra och väl sagda ord, som han hade tillhands redan i det första ögonblicket. Hon fann detta något undransvärdt; ty det är annars rätt vanligt alt äfven de, som tala med större frihet än Gunerus, stamma och tala litet förvirradt vid dylika tillfällen. Gunerus lugna och vackra stämma tycktes deremot derna gång bättre ordnad än någonsin, och hans öppna, varma och fria blick talade om at, ehuru han kunde väl känna och djupt käma stundens : etydelse, så öfverväldigade len honom dock icke. Så syntes åtminsone för Margreta. Men hon följde honom icke med ögonen så noga, då han gick tillbaka ned ill dörren. Hon såg icke att han liksom raglade emot vattensån och stödde sig mot väggen ett ögonblick, som om han ej stått rätt säkert på foten. Men han bet derefter hårdt ihop tänderna ett par sekunder, vände sig på klacken och gick uppåt rummet igen. Nu först såg hon att han var mycket blek ; och hon tänkte dervid att tydligt var, att ifven han lagt Herlogs död djupt vid sig; och det var ju icke underligt! Nej. det var icke underligt, ty han måste ju minna sig på den sista qvällen, då han besökt den bortgångnes hustru. Margreta hörde väl på lugnet i hans röst,