som icke ensam kunde stå för allt, vore det mera lätt, än att flytta upp i faderns hushåll. Den qvällen vakade de alla i Nedre Prestsäter. Margreta salt vid spisen; Erik satt ett stycke deritfrån med en töresticka och en psalmbok i handen, och Carl-Johan och Abla hade äfven sådana i sina händer, men mera brukade de dem just icke. De kunde ingen få ett ord af Margreta. Som oftast gick hon bort till sängen och såg in mellan eparlakanet; dessemellan satt hon troget vid spisen. Ja, spisen drog henne med stor makt, ty nu satt hon och, under tysta, jemna tårar, erinrade sig så lifligt den första gången hon eldade på dess härd, dagen efter bröllopet; och jemnväl erinrade hon sig, huru hon ett ir derefter suttit med gossen på sitt knä och seti huru glad fadren var, då han alltemellanåt fick barnet att lyssna till de vackra, milda stråkdragen på fiolen hans. Och så slad som han var den tiden, det var han 1å hvarken förr eller sedan; — och der var iter ett något, som smärtsamt stack i henrs hjerta. Hade hon väl rätt tagit hans håg med i rådslaget, då det blef så sagdt, att de kulle bygga tomtebolycka tillsammans? Och vad mera var: hade hon väl den derpå öljande tiden med all den makt, som Gud ifvit henne, dragit hans håg till sig, såvidt ion kunnat göra? Ack nej; många gånger ade hon försummat detta; men om hon nu inge börja på nytt!... Det var med den sista vackra tanken hon ysselsatte sig, då en fin, klar och vacker on, liksom till bifall, ljöd emot henne från ndra ändan af stugan. Den var så underbart ild den tonen; men det var ej så under-. umt, att den var så: ty den kom ifrån Her