TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tel, ?Men nu må du inte gå ned så ofta och brådt?, sade Carl-Johan hviskande i förbivägen. Det skulle se för ledt ut.? ?Kan du tänka, attjag skulle ha mig sjelf i tankarne nu?? svarade den andre lika sakta. Men detta är fasansfullt!? tillade han högt. Och Margreta, som ändå narrade mig att springa i alla fyra väderstrecken efter honom i går qväll, tills Jag fick se honom nere i drängstugan, liggande i öfversängen bredvid Petter. — Men då måtte han väl gått ut sedan, ifall det inte skett på morgonen. Han hade nu alltid för sed att gå upp när det led ett litet stycke på natten och knalla sig hemät?, sade en af drängarne. ?Det har väl Petter aldrig känt eller blifvit var.? ?Skall inte du, Carl-Johan, gå ned till syster din?? frågade Gunerus. Jag väntar så gerna, att någon skall komma derifrån först och säga huru det är. Det blir väl så ledt att vara med om det första?, svarade han. Och då kom just Abla i dörren och omtalade huru det första var taget; och att nu var riksdagsman inne hos henne, och att de läste öfver den bortgångne. Hon omtalade huru matmodren hade kastat sig öfver den döce och burit sig till, alldeles som Se A. B. rr 1—6, 812, 14-—17, 19—22, 2, 26. 27, 29, 31—35, 37—39, 41, 44—47. 49—51.