Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 2

nesbo, som skulle hem vägen öfver fjellet. Så nog var han tillfreds alltid, fast det gick honom som Magnus i Aspås, att när han inte kunde se för sig, så stupade han. Det synes nu godt att bara ödet var med om det slutet. Jag bara ger mig öfver sjelf. att jag inte kunde vända öfver till husbond, när jag såg honom gå så ensam vid andra kanten; men jag hade brådt upp till far och tänkte att han, som vanligt, väl ledde sig sjelf hem. Om bara en menniska en gång visste en skymt för sig! Men se det tär inte så vara; för det skall gå sin gång som gå skall. Ack, kära matmora! Ge er inte så öfver, för, rättsinnigt taladt, var det stort att tacka Gud för, att det gick så lätt och ptågfritt, emot omhan fått gå här längre och dras, sjuk och vilsekommen, som han var !? Ja, Gud ske pris, jag vet, att han har det godt, som alltid var så stilla och fridsam. Du, Gud! hade ag det bara så med! .. Men härmed var det också slut på hennes onyttiga klagan. Hon reste, såvidt det kunde synas, sitt mod för allvar och tog bestyr om det, som nu skulle ombestyras, med all den ifriga åtrå, som förtviflan alltid ingaf henne. Gud innerligen glädje honom!? voro de enda ord, som då och då sakta undsluppo hennes läppar under dagen. då hon någon gång stannade midt i det hon hade för händer, eller då någon af de välvilliga närmaste grannarne, såsom handelsmans, med flera, sågo till henne. På morgonen tidigt, redan innan nyheten hunnit att sprida sig till de utevarande at husets folk i Prestsäter, kom Gunerus af en händelse upp till Carl-Johan i Öfregården. Erik hade just då kommit med nyheten, men återvändt med tolk till Qvarnebacken, och riksdagsman höll på att göra sig i ordning, för att gå ned och bereda den nya enkan.