Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 2

drig i sin lefnad hade hon så känt, att hennes egen lifstråd hängde på hans. Derföre sade hon också, då äfven gossen började att oråta : Nej, jag må icke visa honom, huru det kännes. Då kunde han följa med far, som var så mild och god och som så gerna ville ha honom när sig alltid. Men nu ser visst Herlog, att jag väl behöfver det enda jag har qvar, af hvad jag haft.? Men så fästes af en händelse hennes blick på Herlogs fiol på väggen och då brast sråten ut på nytt, utan att hon kunde hejda den. Fadren sökte att lugna henne och d: :yckades slutligen. Nu skall I säga mig?, sade hon, ?huru I tänker att detta har skett. För ingen menniska må väl tänka att ban, som hade en så mild själ, skulle varit så sträng mot sig sjelf, att han inte ville gå ut bland folk igen.? Men innan hon fick svar, framträd e för reume det sista hon ha e sagt hooam, eler att h:n måste gå bort ifrån menniskor och icke visa sig för dem, så förfallen och oklädd som han då varit. Och då kom åter len gamla fasan öfver henne. ?Åh, herre Gud! Han var dock nu klädd han? Var: non väl säker på, att hon sjelf hade sina ;gna gästabudskläder utan vank, så att hon sunde möta honom en gång? Tänk om han cke ville eller kunde släppa henne in till ig, för att något brasti hennes prydning?... Då höjde sig en så trovärdig röst, och len Vät så tröstande. Det var Eriks. Nej, kära matmora! sade han. Vare let så långt ifrån, att husbonud skulle haft n sådan tanke, för jag hörde honom sedast i går qväll gå så blid och nöjd och ala med någon, som samfärdslades med hocm an stund, och det var visst en utgeockI