Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 2

?Har någon olycka händt Herlog?4 sade hon och det var med mycket lugn i tonen, fast hon såg mera ut som en dödens bild, än en lefvande menniska. Riksdagsman var just ingen blödsinnad man vanligen, men här bröts hans röst. När Erik kom ned emot strömmen i dag tidigt, så hade den fört något med sig ned i ett snär ... Han gick dit ned och såg efier ... Och nu ha de låtit föra honom hit, Marreta ... Jag visste, att du ville ha honom under eget tak; men de kommo för tidigt.? ?Herlog är död!? sade hon liksom i en lröm, med en sofvandes osäkra stämma. Och nu drog förbi henne en bild af den efvande Herlog, den, som hon hade mött på sin första micsommarsvaka och som gifvit henne jordelifvets första skära glädje. — eh den bilden inträngde som ett tveeggadt svärd genom hennes själ. Hon ville, att de skulle bära in honom i stugan. Först när det var gjordt, gick hon sjelf ut. Hon föll framstupa öfver den liflösa stoftryddan och låg der länge tyst och orörlig. — De innevarande drogo sig undan, så att ngen såg hennes vända, hennes sönersliande, hennes tveeggade vånda. Slutligen eat hon sig upp och talade stilla och sansad. Jag var beredd på det, sade hon; men let märktes väl, att efter årslånga beredeler var hon dock alldeles oberedd. Annu sade ingen tår kommit till hennes lindring; nen så tog hon sin lilla gosse, fadrens ögonten, upp i famnen och nu gret hon en stund, åsom de aldrig hade hört någon gråta förr. Den sorgen, att hon var enka med ett falerlöst barn, den kunde hon visa och den visade hon. Aldrig i sin lefnad hade won heller hållit gossen så kär som nu. Ål