Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 2

hvilken svag och harhjertad stackare jag är, tänkte hon. Jag må riktigt undra om jag aldrig skall kunna sluta upp med slikt Men det är alltsedan den stackars eländige Magnus i Aspås gick ned sig i Prestsäters elfven. — Det menar jag, att jag lade me vid mig, än någon af dem, som hörde ho. nom till!? Det blef emellertid alldeles tyst derute så länge, under det hon försökte kläda på sig. Men det gick långsamt nog, ty händerna darrade så, att hon med möda kunde få kläderna på kroppen. Slutligen blef hon dock i ord. ning, men hörde då återigen så underligt dämpade röster derute — karlröster. Hvad ville då de männen? Hon måtte dock nu gå ut till dem ändå. Men plötsligt hörde hon fadrens röst: Ja, nu må det ske. Se så, håll så tyst I kan här !? hvarpå ett par oroliga trampninba förspordes utanför lillekammarsdörren. Det famlade öfver låset; det tycktes som om handen haft svärt att få reda derpå. Men slutligen lyckades det. Dörren öppnades och riksdagsman stod inne hos henne. Han var fasansfullt blek, men aftog mössen och nickade alldeles som vanligt, då han kom att helsa på henne. Han säg på henne liksom forskande, men blott ett ögonblick. Derefter vände han sig om och läste dörren efter sig med mycken långsamhet. . Under det han höll på dermed, hördes åter ljudet af tunga steg ute på hällen. Det! lät som om de, som trampad : stegen, haft en tung börda att bära. Med ett skrik stod Margreta bredvid fadren i dörren, men han höll den väl till och sade: ?Vänta, Margreta! nu vill Gud, att du må visa. att du är den, du är. itålmodighet.