lika befattningar utnämnas skola ätven expediera protokoll öfver hvarjehanda syneförrättningar på finska språket. Alla till landtmäterioch forststaten, postver. ket, banken samt tllkamrarne och tullstaten hö. rande tjenstemän, som hafva att till den finska befolkningen utgifra förrättningsprotokoller, be. sigtningsinstrumenier, räkningar, qvittenser, för passningar och be:yg af hvarjehanda slag, skola, om de det förmå och anhållan derom göres, be gagna finska språket, hvilket såsom ovilkorlig skyldighet kommer att åligga alla dem, som efter den 1 Januari 1872 vid nämnde stater anställas eller befordras. Detsamma gäller om ordförande eller sekreterare i egodelningsrätterna. Sökande till läkaretjenst å allmän stat på ort, der finska språket af flertalet bland invånarne begagnas, skall efter år 1872 hos medicinalstyrelsen visa sig vara finska språket mäktig i tal och skrift. De bevis han i tjenstutöfning till enskilda personer utfärdar, skola äfven, då förbehåll derom göres, på finska affattas. Vid besättande af tjenster i allmänhet skall afseende fästas å de sökandes kännedom af finska språket, så att den, som eger bättre förmåga att i tal och skrift begagna sagde språk, för sina medsökande erhåller företräde, såframt förtjensterna i öfrigt äro lika. Det i Helsingfors utkommande Hufvudstadsbladet? yttrar i afseende på denna kungörelse följande: Sålunda är då efter mångåriga agitationer, diskussioner, debatter och polemiker denna vigtiga fråga ändtligen afgjord. Vi betvifla icke, att ju den nya författningen skall blifva mycket klander under: kastad från tvenne otika håll, både från d m, som anse att steget är taget alltför knappt, och från dem, som anse att det är taget alltför långt. Men vi tro, att alla de, som stå utanför alla inflytanden af ensidiga agitationer och enskilda intressen samt fata frågan från en lugn och upphöjd ståndpunkt, skola kalla den nu stadfästade förordningen för en klok och -en i sina väsentliga drag moget öfvertänkt författning. Det har gällt att sammanjemka tvenne parters stridiga intressen: å ena sidan den tinska talande befolkningens, hvars språk måste insättas uti sina naturliga rättigheter: och å andra sidan embetsmannaständets, hvars språkliga ställning icke är skapad af den nuvarande generationen af embetsmän, utan är en följd af sekelgamla kulturhistoriska förhållanden. Och denna sammanjemkning synes oss i den nya förordningen vara verkställd på ett så rättvist sätt som möjligt. Och vidare har det gällt att bereda de blifvande -embetsmannageneralionerna tillfälle att förskafta sig den kunskap i finska språket, som för utöfvandet af deras blifvande kall skall vara nödvändig. Också i detta afseende stadgar förordningen allt hvad som kan stadgas. Om den blifvande juridiske språkprofessorn vid universitetet icke gör allvar af sitt embete, utan betraktar utfärdandet af kunskapsbetyg såsom en formalitelssak, så blir sådant icke författningens fel. Vigten af hans befattning försvinner i alla fall i betydlig mån, så fort ifrån skolorna hiåner utgå ett slägte, som der redan delvis erhållit sin undervisning på finska. : Vi skola väl framdeles få tillfälle att återkomma till förordningen. För denna gång vilja vi endast ännu fästa en förtjent uppmärksamhet vid attregeringen icke gjort sig den fåvitska mödan att närmare bestämma år och dag, då äfven för senaten, hofrätterna och andra högre myndigheter skall inträda skyldigheten att utfärda expeditioner på finska, utan lemnat detta att bero af de resultater, som af förordningen vid de lägre domstolarne och embetsverken framgå.t