Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 2

lyckosammare sätt att gå till väga. Lidelsens mod var honom fräntaget. Han skulle hellre i detta ögonblick låtit afhugga sin ariw, än han tillåtit sig att skrämma henne, innan sorgen var flyktad och stillad gråten. Han drog henne med varsam ömhet med sig bort till soffan, der han satte henne tätt intill sig, utan att tala, endast lyssnande på hennes stilla, ymniga gråt och sitt eget förfärligt bultande hjerta. Så långt hade det då kommit emellan lem; icke ett steg längre kom det heller, Men det var också tillräckligt!... Gråt, Marreta, gråt! Ditt öde är fullbordadt... Bijan hänger redan öfver äktenskapsbryterskan! Så oskyldig du än kan vara i verldslig mening, så anser han dig redan såsom sådan, och det kan inge honom ett helt annat, vida arligare mod, än som fordrats för att besegra ditt mod. Det hade blifvit en lång tystnad, endast wfbruten af hennes snyftningar. Först då ;räten var stillad, talade han, och han taade med en lugn, klar, öfvertygande ton, som blott frestaren sjelf kunnat låna honom. Margreta! Du skall nu ge mig något, om jag alltid må kunna förvara till styrka not all frestelse i mitt lif, såsom ett stöd ör mitt oroliga sinne och som också skulle ;e dig sjelf frid. — Du skall ge mig ett nda ord. Säg mig: om du vore fri, skulle lu då kunna ge mig allt? Hon teg. Svara, Margreta! det blir ju så lugnt för ig, då jag är lugn. Men svara sanning? Hon teg ännu. Margreta, vill du med din tysthet säga, tt du aldrig hade kunnat bli lycklig, om u i stället kommit att höra mig till?x Hon öppnade sina läppar liksom för ett medifvande; men det blet dock intet svar utaf. 4Du unnar mig då inte detta lilla? Jag egär ju ingenting af dig, som kan skada ig eller någon. Jag begär bara vissheten ned ett enda litet ord. Frestelserna äro ånga för en sådan som mig. Visste jag lott detta enda, så hade jag styrka attstå