Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 2

Tack, Margreta! Du sätter då så stor tro till mig?? Lika så stor som jag sätter till mig sjelf; och jag har kanske synd med det, men den är icke liten. Under det hon sade detta, tyckte hon dock sjelf att hon sade för mycket; och rosorna började att spricka ut på hennes kinder, rödare och rödare. Han kände i samma stund, att de drogo sig tillbaka från hans. Tufället hviskade honom i örat: Nu eller aldrig!? — Försigtigheten svarade: ?Nu — det är aldrig! Han vände sig från spisglöden motstugan igen. Nej, tänk om han så icke kunde se så stilla och lugn ut, som hon ville? Tänk om hans ansigte skulle återspegla arbetet i hjertats dolda verkstad och skrämma henne ifrån honom, just som hon var i beråd att sjelfmant söka honom? Då var allt åter förloradt, ty hon sjelf och icke han skulle hädanefter bestämma öfver deras öde. Han tog ett steg framåt — och så ett illbaka. Men sä kom han att se på henne, och hon var olyckligtvis vackrare att ;e på än någonsin. Han tog åter ett par steg fram — men der stannade han fastnaglad och hviskade andlöst: ? Margreta I... Hon såg upp, något förvirrad, men blicsen var ej sträng, snarare mild. Han tvesade nu ej längre; han stod i ettsteg bredvid henne och lade armen om hennes hals. Hon gjorde icke en rörelse för att undcomma. Vare sig att striden var utkämpad ch att hon nedlagt sin sista styrka, eller utt hon så väl kände hans lynne, att hon ann att häftigt motstånd var det farligaste f allt — allt nog: hon satt stilla, och hon jorde väl annat, som han i sin djerfvaste jelftro ej kunnat drömma om. Icke sansöst bortryckt från sig sjelf, utan lugnt medretet, med full, tillitsfull ömhet, lade hon ,egge armarne om hans hals och lutade ig under qväfda snyftningar emot honom. Och i sanning! Den mest utsökta beräkling å hennes sida kunde ej uttänkt ett