Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 2

ifrån andra elfstranden hört då och då ore diga ljud af ett par fredligt samtalandes rö. ster; och han hade tyckt sig igenkänna den ena. Den rösten var sväfvande, såsom om den, som talat, varit starkt öfverlastad. Äfven den andra rösten trodde han sig igenkänna, men i det fallet var han dock ej viss på sina sinnens vittnesbörd. Slutligen öfvertygad, att han måste misstagit sig om båda, fortsatte hun sin väg med raska steg och lät de begge vandrarne sköta sig sjelfva. De begge männen, som Erik vårsnat, gingo ej så tort framåt, de. De fortsatte vägen utmed elfven åt qvarnen till, stannade emellanåt, och äfven då de stodo, var den enas hållning osäker och raglande och ändock gick han närmast elfkanten. Slutligen hunno de Qvarnbacksstupan. Der stannade de begge en stund, kanske för att höra på forsen, som gick rastlöst fram, och talade om så många ting, som den upplefvat i sin dagar, så många hemligheter som den gömde i sitt sköte. Det är sådana sagofulla, gamla berättare, de strömmarne i fjellen! — Än var det en fattig tjenstepiga, som bedt honom gömma hennes vanära; — än var det en fattig strykare, som behöft pengar af en rik gäårdfarihandlande och tagit hand om påsen hans, under det han anförtrodde strömmen att taga hand om dess förre egare; — än var det en brudgum, som anförtrodde honom att fömma hans hemliga älskarinna, på det on ej skulle synas bland bröllopsgästerna vid festen; — och än var det någon osäker vandrare, som icke så alldeles frivilligt kommit att berätta forsen sin lefnadssaga! — Ja, den forsen i fjellen, den har många NT att tala om och derföre tiger den heller aldrig, förr än det allt är berättadt. Intet ljus lyste den natten, hvarken i qvarnen eller i mjölnarns stuga; och då forsen hade berättat för de begge vandrande allt hvad han visste att förtälja, blef det en så obrottslig tystnad i skuggan af stupan, som hängde mörk öfver den vildal strömmen.