Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 2

hemlighetsfulla auktoritet utvecklar någon verksamhet till de olycklige nordslesvigarnes förmån — en verksamhet, åt hvilken eljest hr Bismarcks annexionsplaner och franske kejsarens nationalitetspolitik från hvar sitt häll räcka händerna. Det är möjligt att en sådan verksamhet eger rum, men sannolikt är det ej, då ministerposten i Berlin står ledig, hvilken omständighet i sin mån torde bidragit till det i Köpenhamn gängse ryktet, att svenska regeringen alls icke intresserar sig för de danske slesvigarnes öde. Som vår revy har -tt göra med det som händt och händer, men ej med det som möjligen kunnat ske eller kan ske, skola vi ej uppehålla oss vid någon granskning af vare sig nyssnämnda rykte, eller vid de, vi hoppas ogrundade, som satts i förbindelse med konungens resa till Norge, eller slutligen vid dem, som cirkulera angående vissa förflyttningar från och till diplomatiska poster, och hvilkas förverkligande vi skulle högligen beklaga; vi nöja oss med attkonstatera dylika ryktens tillvaro, och kunna väl äfven i afseende på en del af åem erinra om ordspråket: ingen rök utan eld. Ett år har nu i det närmaste förflutit efter de sorgligt och skamligt ryktbara våldsbragder af hufvudstadens polisstyrka, som fått namnet ?Mars-uppträdena?, utan att ännu allmänhetens kränkta rättskänsla fått upprättelse genom de skyldiges — man kunde här kanske rättast säga: den skyldiges — bestraffning. Emellertid har denna sak ändtligen åter tagit ett tuppfjätt framåt på sin långsamma bana genom justit:ekanslerens af 088 Jör några dagar sedan meddelade skrifvelse till advokatfiskälsembetet i Svea hofrätt. Vi förmoda att det allvar i bevisning, den fyndighet i formen och det eftertryck, som utmärka denna skrifvelse, blifvit vederbörligt uppskattade af dem, som tagit kännedom af nämnda aktstycke. Dessa egenskaper kunna ock i någon mån försona med en nog läng väntan. Men hvad åter ej låter sig fattas, är hr justitiekanslerens beslut att — såsom det berättas — nu läta åtala hr Holm för brott mot mäklarordningen. Man tycker nemligen, att tidpunkten för ett sådant åtal skulle varit bättre vald då, medan innu ifrågavarande affärsman, i skyddet af en förment rikedoms bländande glans, inför allas ögon utöfvade den verksamhet, om hvars tillvaro och om hvars lagstridighet lagens väktare väl ej först nu fått kännelom och hvars öfverlemnande åt en sen rättvisa nu endast får utseendet af att beställsamt vilja lägga sten på börda samt hvarken kan utplåna de olyckor och lidanden ör en mängd menniskor, som redan inträfat, eller i menige mans ögon omintetgöra let — skenet, att äfven i Sverge lagen är Mika för den fattige och för den rike.