Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 1

AVIdUB-LILYTLBELICL, HIUDRAUDIVE la IL:0 0.1 STOCKHOLM den il Mas Återbllck på Februari månad. Bland sistförflutna månads tilldragelser iro isynnerhet tvenne, som starkt träda i förgrunden och nästan undanslkymma, hvad eljest mer eller mindre vigitigt passerat. Den ena är tillsättandet den (6 Februari af en svensk-norsk komitt, som i April skall sammanträda för revision af unionsfördraget, den andra är afslutandet af handelsoch sjöfartstraktaterna, den 14 samma månad, mellan de förenade rikena och Frankrike. Af tvenne frågor, som båda hafva en lång historia, har sålunda genom den sednare tilldragelsen den ena vunnit en lycklig lösning och genom den förra en dylik — såsom vi hoppas — blifvit åt den andra förberedd. Vi sade, att de antydda tvenne frågorna hafva en lång historia; det gäller företrädesvis om den förra. Redan 3 år efter det att 1815 års riksakt förvandlat den året förut mellan Sverge och Norge kmutna förbindelse från en personaltill en realunion, väcktes fråga om nya bestämmelser, syftande att i vissa punkter praktiskt genomföra och tillämpa den i unionsakten princiielt uppställda lika berättigade: jemnlikheten mellan båda rikena. Bemödandena i denna riktning hafva till en del (t. exe i fråga om unionsflaggan m. m.) burit frukt, till en del deremot icke (t. ex. i fråga om unionens utrikespolitiks ledning på ett sätt, som ej kränker jemnlikhetens princip). Men utom hvad sålunda återstår att göra, för att till full verklighet bringa unionsfördragets hufvudgrundsats, har äfven tillkommit en önskan att ytterligare utveckla unionen, gifva den en bredare grundval, ett större omfång af angelägenheter och intressen. De bästa välönskningar följa komitåns sträfvanden att utföra sitt tvåfaldiga värf. Ej många år äro förflutna, sedan den svensk-norska unionens framtid, under våldsamma lidelsers storm, visade sig i den mörkaste dager och lättfärdiga ord om upplösning af föreningsbandet utkastades bland den upprörda mängden, då man fann gamla Minervas hån öfver ?en förening att gråta åt? vara ett lämpligt slagord för dagen. Och nu, hur förändradt! De ord, cen af den nyss förordnade komitens ledamöter en gäng offentligen yttrade, att den första tår, han öfver denna förening ville fällla, vore vid dess graf, om han en gång skulle upplefva att se den öppnad?, de orden kunna nu anföras såsom uttryck för den allmänt rådande stämningen hos brödrafolken å ömse sidor om Kölen. Här är en uppmuntrande lärdom att hemta. Den lyder så: är du viss om att du kämpar för sanning oeh rätt, så frukta ej att vara i minoriteter, var ihärdig, så kommer till slut segerns dag. Ej så lång som unionsrevisionsfrågans, om ock lång nog för en otålig väntan, är den svensk-norsk-franska handelstraktatens historik, hvilkens utgångspunkt franska Monitören sätter vid år 1847. Den tillfredsställelse, som traktatens afslutande allmänligen väckt, undantagandes hos den lilla men nitiska protektionistskaran, har upphöjt den 14 Februari till en bemärkelsedag, som har karakteren af en epok. Missnöjets mörka miner i frihandelsfiendernas anleten äro visserligen i och för sig sjelfva fula och obehagliga, såsom härledande sig ur lumpen egennytta, men störa ej synnerligen vär glädje, ty vi äro öfvertygade att inom ej lång tid erfarenhet och bättre insigt skola förvandla harmen uti tillfredsställelse. Vi tillmäta derföre med nöje bemälda mörka miner ett slags estetiskt berättigande: de spela rollen af skuggor vid dagrarnes sida. För den, som ej alldeles förtviflar att få se äfven protektionister taga reson, är effekten ypperlig; ännu bättre skall den senteras, när man om några år, sedan de klagande ljuden? förstummats, ser tillbaka på den dag som är. Vänner af friheten, äfven af friheten att köpa på den billigaste marknaden, kunna vi ej hjelpa att vi, vid antecknande af händelser som stå i sammanhang med vår tulllagstiftning, oupphörligt måste beröra våra rotektionistiska motståndares öppna eller halfläkta sår. Bland sådana händelser erinra vi ytterligare om tvenne frihandelspetitioner, den ena från jordegare i Skåne, den andra från jordoch bruksegare i åtskilliga provinser — ett bevis bland flere andra, att den konstlade och onatuliga allians mellan jordbrukarne och ett fåtal fabriksherrar, som de sednares sirensånger sökt hopsmida, håller på att upplösas. Ju mer landtmännen få tillfälle att inbördes öfverlägga om sin ställning och medlen att den förbättra, destomindre skall det lyckas alt, genom öfvertalande och med skickligt användande af missgynnsamma tillfälligheter, hopplocka namn på protektionistpetitiover. Det gläder oss derföre, att behofvet af ömsesidiga meddelanden föranleder den ena åtgärden efter den andra, t. ex. stiftandet af landtbruksklubbar — sednast i Örebro och Carlstads län — särskilda möten för vissa frågor, såsom det i Linköpmg nyligen hällna, 0. s. Vv. Mer och mer närmar sig tiden, då det hvilande representationsförslagets öde skall afgöras, och på samma gång öka sig mer och mer tecknen, att den stora reformen har att påräkna majoritet inom presteståndet. Vestra Göinge härads prester lära nyligen — om ock blott halfoffentligt — hafva uttalat sig i afgjordt reformvänlig riktning, och ur tvenne landsortsblad, Sala Tidning och Öresundsposten, hafva vi nyligen anfört ett par presters allvarliga uppI maningar till sina ståndsbröder att underIstödja en reform, på hvilken presteståndet ekall mer vinna än förlora. Emellertid organiserar sig redan des. k. talangfulle? Iyngre riddarhus-medlemmarnes motståndg Vi vilja visst ej säga, att detta motstånd är att förakta; men att sluta af det prof på talang, som nyligen presterades uti en tidningsartikel, fluten ur en penna tillhörande någon af de talangfulle?, måste vi tillstå, latt det ej heller synes oss mycken fruktan