Aftonbladet – 28 februari 1865, sida 3

Stockholms siott den 15 Februari 1699. CARL. A. F. Z. Reuterskiöld. MUSIE. Den andra af de soirger för kammarmusik, som gifvas af fru Wilhelmina Norman, ml Maria Neruda samt hrr dAubert, Lindroth och Arnold, egde rum i lördags efter ett särdeles intressant program och inför ett nu talrikare auditorium än den första. irn inleddes med en förträfflig qvartett i Ess-dur för två violiner, alt och violoncell af Cherubini, utmärkande sig för en ren och ädel stil, ett rikt tematiskt arbete och en harmonisk jemnvigt, som tydligen ntvisa den store tonsättarens höga ståndpunkt äfven inom denna konstart. Beethovens derpå följande trio i B-dur för piano, violin och violoncell (op. 97) är med rätta en favorit hos alla triospelare. Efter det klara och friska första allegrot nträder scherzot med en likartad stämning sf fröjd och glädje, som dock plötsligen ördunklas af ett förnyade gånger återkommande motiv, omisskänligen representerande en hemlig och olycksbådande aning, hvilken trycker och förmörkar det glädtiga sinnet tills slutligen detta åter segrande träer i förgrunden. I andantes herrliga tema, hvaröfver Beethoven sjelf skrifvit variationer, uttalar sig ett högstämdt kontemplativt lugn, som i den med andantet sammanhängande finalsatsen öfvergår till den ursprungliga, i första satsen herrskande, olada sinnesstämningen. I utförandet af Sebastian Bachs i högsta måtto intressanta och karakteristiska, men tillika ytterst svårspelta chaconne hade fru Wilhelmina Norman tillfälle att lemna ett särdeles lysande prof på sin eminenta talang och vann iätven derför det lifligaste erkännande. I hvad afseende intrycket af det hela månde vinna genom det dertill satta pianoackompaonementet torde vara mindre lätt att afgöra, äfven då det utföres så fint och smakfullt såsom nu var fallet af kapellmästaren Norman. Det gamla ordspråket ?Slutet kröner verket? kunde utan tvifvel äfven tillämpas på detta soireprogram, hvars fjerde och sista nummer utgjordes af Mozarts qvintett i Ddur, som på sätt och vis bildar ett motstycke till hans i en annan art ej mindre märkvärdiga G-moll-qvintett. Sedan vi i den ifrågavarande qvintetten genomvandrat det mystiska larghettots irrgångar, är det som om vi i och med allegrot inträdde i de glänsande salarne af ett feeslot ioch der finge lyssna till den lifligaste, mest snillrika konversation, hvari de olika åsigterna och meningarne aldrig envist tvista, utan gifva sig luft i lätta, qvicka och blixtrande infall, som likt metiorer uppstå, blända och försvinna för att oupphörligen lemna plats åt andra nya af lika egendomlig och öfverraskande art. — Men i den följande satsen, hvars like i djup elegisk skönhet icke lätt torde vara att anträffa ibland: andra, äfven de yppersta instrumentalkompositioner. — hvad möter oss väl der? Ar det ett kärt minne, en älskad bild ur det förflutna, eller en salig känsla af ögonblickets frid; eller en hoppets rosenskimrande hägring, son tonskalden skildrat deri? Måhända är det något af allt detta tillsammantaget, och vi skulle icke söka till att beteckna eller gifva en föreställning om intryeket af detta underbara adagio, om icke vid dess åhörande en motsvarighet inom poesiens område runnit oss i hågen, nemligen Tegners ord: Allt hvad ljufvast hoppet säger, Allt hvad ömmast hjertat mins, Allt hvad jord, hvad himmel eger Skönast, i dess väsen fins. I menuetten uppspira de fagraste melodiska blommor ur den lärda, kontrapunktiska grunden, och i den vexlingsrika finalsatsen spritter glädjen och gnistrar skämtet midt ibland de djupsinnigaste kombinationer i den fugerade stilen. Rikligt bifall egnades ej mindre åt de högst värderika kompositionerna, än åt de talangfulla artisterna för deras förträffliga samspel och den fina nyancering, som utmärkte deras föredrag, hvarvid man endast kunde anmärka en understundom märkbar benägenhet hos violinerna att gifva älven åtskilliga momenter af mera energisk art nog mycket piano. Hr P. Petterssons matin gafs för ett så starkt tillopp af åhörare som De la Croix salong jemte de angränsande sidorummern nätt och jemnt kunde rymma. Också upp trädde våra förnämsta artister vid denn: mating. Sålunda föredrog fru Michaeli er briljant aria ur Verdis ?Rigoletto, fru Nor man spelade Vieuxtemps vackra ?Reverie och sprittande ?Tarantella, mll Signe Hebbe sjöng ett par karakteristiska folkvisor, hi Dahlqvist deklamerade Wallins fosterlandsvarma och begrundansvärda lärodikt Denr första uppfostringen?, en duett ur Donizet. tis opera ?Belizar? sjöngs af hrr Arnoldson och Behrens, och belönades samtliga med. verkande med ljudligt erkännande för sing vackra prestationer. Af en mindre men vä inöfvad kör af skarpskyttar (tillhörande Stockholms 5:te kompani) utfördes unde direktör Fröbergs anförande några ypper liga Bellmanssånger, såsom ?Fjäriln vingar syns på Haga4, ?Joachim uti Babylon? sam Käraste bröder systrar och vänner?, hvilkt alla funno liflig anklang. Af instrumental musik förekom en förtjenstfullt skrifven qvar tett af H. Berens. På sin matin i söndags middag hade ml Mathilda Racsondahl att föona siv åt att af el