Aftonbladet – 28 februari 1865, sida 2

7 AA ee land talarens personliga erfarenhetsrön unler nu pågående krig i Amerika, åhördes ned spänd uppmärksamhet och med lifligt ntresse af det mycket talrikt församlade efälet. Friherre Vegesach inledde sitt föredrag med ågra upplysningar rörande armeorganisationen örenta Staterna, den han ansåg kunna vara vf intresse att här känna, då den i viss mån, Her åtminstone till namnet, grundade sig, likasom skarpskytterörelsen i Sverge, på frivillighet och sjelfvaldt befäl. Han erinrade huru Förenta Staterna vid krigets utbrott endast egde 17,000 man regulicra trupper, hvilka dock voro spridda ängs de ofantliga gränserna såsom ett slags beakning mot indianerna, och följaktligen icke Vv kunde 1 behofvets stund sammandragas. Förråler funnos likväl för beväpning af en betydlig styrka volontärer. Följden af detta förhållande vär, att grånade officerare funnos, som under rela sitt lif aldrig sett en bataljon tillsammans. Oficersbildningen vid militärakademien i Westpoint gick föröfrigt hufvudsakligen ut på att lana ingeniörer, hvarföre också Slade inträffat, att de flesta officerare efter någon tids tjenstgösing togo afsked och blefvo jernvägsbyggare eler dylikt. Då nu vid sydstatsupprorets utbrott arme behöfdes, hade man ingen annan utg än att uppsätta en volontärarme. Hvarje stat var visserligen enligt lag skyldig att uppsätta en viss, efter folkmängden proportionerad, milisstyrka, och en sådan fanns verkligen också, men den utgjordes af hvarje orts, isynnerhet städernas förmögnaste män, utrustade med storlyx och dfvande sig i präktiga lokaler, men föga egnade för kriget, i hvilket man ansåg dem vara för dyrbara att blottställas. Några milisregemena ten anmälde sig visserligen till tjenstgöring, t. x. tre från staten Newyork, bland hvilka det sin u rustning och excercisfärdighet berömda de regementet. Men detta regemente ville man dock icke blottställa och det fom derföre icke längre än till Baltimore. Den armå, som verkligen skulle gå i fält, måste således anskaffas genom wvärfning, och regementen uppsattes på detta sätt med otrolig hastighet. Detregemente, t. ex., som talaren sjelf sedermera lörde, hade blifvit samladt och utrustadt på tre dagar. Man begick likväl härvid det stora felet att föreställa sig, att blott man satte gevär i händerna på karlarne, så förvandlade man dem till soldater. Det oundgängliga vilkoret derför, nemligen disciplin, saknades att börja med alldeles. Ehuru i verkligheten värfvade soldater, kallade sig likil manskapet för frivilliga, hade såsom sådana ätt att sjelfva välja sina officerare och begagnade sig af denna rätt för det mesta på det sättet, att de valde den, som de ansågo skola blifva medgörligast. Den förmenta frivilligheten hade äfven till följd, att man icke ansåg sig kunna tillämpa krigslagarnes stränghet inom volontäregementena, utan nödgades de nedsatta krigsätterna uppfinna en mängd olika straff, alla utgående på att blottställa de felande för kamraternas spott och åtlöje. Man satte t. ex. delinaqventerna öfver en högt uppfästad stång med en tafla på bröstet, angifvande deras förbrytelser; eller man ställde dem i en tunna, i hvars botten gjorts ett hål, lagom stort för att träda ut hufvudet igenom; eller leddes den brottslige framför fronten med en stång bunden under armarne och en pipare följande tätt i hälarne efter honom under truppens hån och åtlöje. Detta system visade sig snart omöjligt att bibehålla och det lyckades general Mac Clellan att utverka guvernörernas i de särskilda staterna tillstånd att cheferna fingo föreslå dem som skulle befordras till officerare och att man, för att blifva af med de odugliga bland de redan tillsatta, fick underkasta dem ett examensprof. Vid den nya rekrytering af officerare, som derpå följde, togos de flesta officerarne bland de simyj la karlarne, bland hvilka funnos en mängd bildade och kunniga män. Men det var likväl svårt att åstadkomma en verklig disciplin, ty de från början inrotade ovanorna fortforo att utöfva ett ogynnsamt inflytande. Följderna af denna brist på disciplin visade sig i striden, der trupperna illa uppfyllde sina skyldigheter. Den disciplin talaren menade vore dock icke egentlis gen den, som kan med lagens makt åstadkommas. Den blir blott ytlig och håller ej profvet i farans ögonblick. Den verkliga disciphnen är grundad på inbördes förtroende mellan befäl och trupp. Ser truppen att befälet samvetsgrannt värdar sig om den och har den tillit till dess förstånd och duglighet, då följer den det i striden; och se officerarne in sida, att de mötas med tillit af manskapet, är detta det bästa band på dem att uppfylla sina skyldigheter. Talaren kunde således icke nog varmt mana dertill, att man i de svenska frivilliga kårerna vinnlade sig om skapandet af en sådan disciplin, förutom hvilken man icke kan hoppas att fästa segren vid, sina fanor. Öfvergaende derpå till sitt egentliga ämne, striden i spridd, eller, egentligare sagdt, i blandad ordning, uttalade frih. v. Vegesach den åsigt, att man kan vara en duglig karl och skicklig militär, men likväl icke duga till jägare. Soldaten i ledet kan trygga sig vid sina sidokamrater och behötver följaktligen ej så mycken sjelftillit, så mycken sinnesnärvaro som jägaren, hvilken måste vara i besittning af mera intelligens, ett mera friskt lynne, en större smidighet och rörlighet än man kan göra anspråk på hos soldaten 1iallmänhet. Derföre bör såväl till tiraljörer som till tiraljörchefer utväljas de dertill mest lämpliga personer. Det är naturligtvis ett önskningsmål, att alla afdelningar inom en trupp må kunna mera likformigt utbildas till tiraljörer och tal. ansåg att detta mål borde af skarpskytteföreningarne, såvidt möjligt är. eftersträfvas, då det ofta kan blifva behöffigt att utsända än en pluton än en annan såsom tiraljörer, stundom att sprida hela bataljonen. I trupper med många äldre karlar, såsom i allmänhet inom svenska armen, måste man dock för ändamålet utse de yngsta och raskaste, hvarföre ocksa enligt vårt reglemente af dem bildas särskilda tiraljörplutoner. — Att i ett föredrag, sådant som detta, ingå på detaljer rörande den spridda ordningen, vore svårt, då detta stridssätt i så hög grad berodde på terrängens beskaftenhet. Såsom allmänna grundsatser ansåg sig likväl tal. böra antyda, att man på slät mark kan använda en ganska gles kedja för atl betäcka sin front. I skog och bruten mark deremot erfordrades tätare kedjor, och understundom kunde det der blifva nödvändigt att sprida hela bataljonen. Detta skedde i allmänhet icke för att utbreda kedjan på längden, utan för att förstärka densamma. Skall en sådan kedja göra attack, försvinna helt och hållet de reglementerade afstånden och det ligger icke blott i sakens natur, utan är verkligen fördelaktigt, att manskapet då sluter tätare tillsammans, ty de känna ett stöd i kamraternas närhet och gå till följd deraf mera oförskräckt på. Äfven under kedjans rörelser kommer mindre i fråga att iakttaga noggranna afstånd och noggrann rättning, än att i allmänhet hålla samband, såsom det heter, d. v. s. följa med kedjans hufvudriktning. Detta beroade hufvudsakligen på befälet, ty det af skottvexlingen irriterade manskapet egnade häråt föga uppmärksamhet. Det vore af vigt, i talarens tanka, att ha mera befäl i tiraljering, än som i allmänhet användes, ty derigenom att befälet ej får skjuta, bibehåller det mera sans än truppen i allmänhet, som vanligen låter hänföra sig af ifvern att skjuta äfven i otid. Meningen med elden vore dock ej att slösa med ammunition, utan att söka träffa sin motståndare, och det tillkomme derföre befälet att på samma gån leda kedjan och söka förebygga skottlossning i otid. Frågan om eld i kedja föranledde talaren att beröra tvisten om de olika gevärskonstruktionerna. Man hade lagt stor vigt dels på vinnande af en bestrykande kulbana, d. v. s. en cdan cam innam ett vicct afetänd icka er gir