Aftonbladet – 28 februari 1865, sida 1

andra; men mycket gagn gjorde hon e denna gång, ty det roade henne mest at se på den rörliga och granna natt-taflan Hon förstod sig bättre på den, än på d storartade och sorgmodiga taflor, der må nen var hufvudpersonen. Likväl skulle den, som närmare betrak tadt henne, både då hon metade och då hor icke gjorde det, hafva sagt, att hon ick tänkte mera på nattstycket, än hon tänkt på evighetens stora under, Nej! den, som såg henne vända hufvudet hvar gång er menniska kom ut ur hennes egen dörr oci hörde henne, så snart denna menniska nal kades, ängsligt fråga: ?Har han inte synt till än?? den skulle funnit att det var någo helt annat än kräftfångst och granna tal lor hon tänkte på. Hon hade nemligen denna dag kelt cn bland de ledsammaste förargelseda. ar, som hon under sitt äktenskapliga Jif hade upp: lefvat. Herlog hade alltid tillförene, vid tillfällen då de skull: ha ett större eller mindre gästabud i gården, hållit sig så stad. gad och prydiig ifrån dagens början till dess slut. Men nu icke blott uraktlät han att på sitt vanliga stillsamma sätt utöfvs värdskapet, utan han hade från början uraktlåtit att ens visa sig, oaktadt många gifts män voro bjudna. En enda gång hade han synts till nere vid elfven under aftonen och bjudit till ati ragla fram till gästerna, men då hade Mar reta öfvertalat honom att gå in och läggs sig. Men derinne fanns han dock sedan ej Hvar kunde han väl vara? Ty på Höfdin gen var han ej heller, det visste hon. Hon tog upp sin strumpstickning och satte sig en stund på en utbredd ullschal på mar ken uppe i ängsbacken ofvan elfven, deri från hon hade utsigt åt hemmet och kunde