Aftonbladet – 28 februari 1865, sida 1

dock det var så gifvet, att han skulle taga henne i hand, att hon väl ej kunde se illa derpå efter hon räckt honom den, då han kom. Han såg handen med den vågiga ringen skymta vid sängkanten och grep den med en hastig, säker rörelse, men släppte den derpå lika hastigt, Hon sade lugnt och vänligt: Ja så, du tänker gå du, nu! Då kan du säga till Carl-Johan, att han är snäll och med deftsamma kommer in. Helsa så så godt och tacka deruppe på Höfdingen!4 I samma :stund han hunnit till dörren, ropade hon honom sakta tillbaka. Och nu talade hon några riktigt vackra ord, hvilka han med största ansträngning ej rätt kunde höra, ty det sjöng för hans öron, på samma gång det flög stjernor upp och ned för ögonen. Då han hellre ville dö, än i denna stund förrådia sin rörelse, svarade han ej. Men Margretia trodde, att hennes ord, fromma och visa såsom de voro, föllo säsom mild, svalkande dagg öfver hans själ, och hon tackade Gud, då han var utom dörren, för att han hade ctt hjerta så rent, som trots någon, fast hans olyckliga, framfarna lif hade gifvit honom så många syndiga efterdömen. : Dagen derpå kom han åter ned på besök och sedermera alla följande dagar, under det Margreta längre och längre tid af dagen kunde sitta vid sin väf och slutligen allt var i sin gamla ordning igen. Dock, två ting voro ej som förut: Margreta visade sig mera fördragsam, mera stilla och maera jemn till lynnet än någonsin; Herlog; deremot mycket retligare och mycket ojemmnare. Den sednare blef nu så osansadt hämgifven åt sin usla last, att man aldrig förr ssett maken dertill. Liksom han örut tagit ssig anledning att söka sitt nöje