Aftonbladet – 27 februari 1865, sida 2

— Lefvande begrafven. Efter en försiggången begrafning på Maria kyrkogård gick dödgräfvaren Edlund i går eftermiddag kl. 3 ned i den till omkring 8 (2) alnars djup gräfda grafven för att, innan han igenskottade den, upptaga de brädstöttor han förut ditsatt till sitt skydd under arbetet, då han plötsligen sjelf begrafdes helt och hållet derigenom att de omgifvande sandväggarne nedrasade från en höjd af ungefär 6 alnar. Lyckligtvis funnos personer tillstädes, som medelst den qvarstående stegen kunde komma ned i grafven och förhindra hans ögonblickliga qväfning. Emellertid drog det om någon stund innan man från närbelägna egendomar hann anskafia ämbar och pytsar, hvarmed den lösa sanden kunde upptagas ur grafven. Faran var så mycket mera i ordets egentliga bemärkelse öfverhängande både för den lefvande begrafne och dem som nere i grafven sökte befria hans hufvud och bröst från tyngden af den omgifvande sandmassan, som det öfversta jordlagret, blandadt med stora grundstenar till en grafvård, och hvilande blott på ett par i hast understuckna trädklossar, hvarje ögonblick hotade att nedstörta. Efter en timmas ihärdigt arbete lyckades man omsider draga dödgräfvaren upp i dagsljuset, hvarefter karlen, märkvärdigt nog, egde krafter qvar att springande begifva sig hem — i strumplästerna, emedan stöflorna stannade qvar i grafven. (DAG. N.) i a