Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 3

e tanke, mindre tillständiga uttrycken, som det är nog att hafva antydt, vill jag icke mera vidI röra. Hr polismästaren, som antager excesser af myndigheterna vara nästan oskiljaktiga följeslagare till sådana uppträden som ifrågavarande, säger, Jatt så har förhållandet varit vid 1848 års oroligheter, då excesserna föröfvades af militärstyrkan och så vid 1852 års tilldragelser, då de begingos FR ispersonalen. a r polismästaren uppgifver vidare och åberopar utdrag af åtskilliga tidningsnummer för September månad 1832 till bevis derpå, att fenahana våld och enahanda olagliga våldsgerningar emot ilda, efter uppgift fredliga och oskyldiga, jemväl till namn och bostad uppgifna personer, som nu beklagligtvis inträffat, då fått passera utan att samme, äfven då tjenstgörande hr justitiekansler ens ansåg erforderligt att från öfverståthållareembetet infordra yttrande angående hvad tidningarne uppgifvit..? Angående 1848 års oroligheter anställdes en ganska fullständig undersökning, den jag förordnade dåvarande auditören, numera landshöfdingen m. m. S. de Mare att i egenskap af tillförordnad särskild åklagare öfvervara. Om, såsom det väl måste antagas, hr polismästaren med excesser menat olagliga våldsgerningar, så tror jag det vara ogrundadt att militärstyrkan under 1818 års oroligheter föröfvade excesser, ty sådant blef alldeles icke vid undersökningen ådagalagdt. Deremot lärer väl knuppast någon med kunskap om det slags oro, som då jäste i sinnena här och i Europas flesta hufvudstäder, samt, om de kommunistiska, mot all samhällsordning och myndighet fiendtliga läror, som då drefvos. glömma den varsamhet, hvarmed militären, till oberäkneliga olyckors förekommande, måste förfara, samt det utmärkta prof på disciplin och sjelfuppoffring, som ådagalades af den trupp, hvilken i Storkyrkobrinken länge måste tåla att från fönstren öfverösas med stenar, utan att tilllåtas hvarken anfall eller försvar mot det yrande folket. Hvad beträffar de excesser, hvilka, enligt ofvannämnda och andra uppgifter af hr polismäsvaren Wallenberg, somrarne år 1851 och 1852 af polisen skolat utöfvas, så vill jag till en början meddela, att jag år 1851 åtnjöt tjenstledighet från den 7 Juli till den 1 September och under hela September var stadd på embetsresa, att jag från den 15 Juni till den 15 Juli 1852 äfven verkställde en embetsresa och sistnämnda dag till den 1 Oktober samma år hade permission för utrikes resa, samt att annan man varit under dessa tider i nåder förordnad att här sköta justitiekanslersembetet. Jag saknar noggrannare ännedom om de berörda två somrar förefallna oordningar i hufvudstaden, emedan jag, angående desamma, de der således förefallit under min hr vikarii tjensteutöfning, å ort der han vistades, icke funnit nödigt göra efterforskningar, hvilkas lämplighet och befogenhet kunnat ifrågasättas. Emellertid och enär hr polismästaren Wallenbergs uppgift i förklaringen derom, att jag äfven då var tjenstgörande justitieckansler, saknar grund, falla dermed alla de från samma förklaring dragna konklusioner. För öfrigt är, så vidt jag erfarit, den första angifvelse, som inkommit till justitiekanslersembetet, angående år 1852 af olispersonalen föröfvade excesser, den, som af hr polismästaren Wallenberg nu under detta åtal skett. I den obestämda form den blifvit framställd anser jag densamma icke för närvarande böra föranleda till annat än, om tit. möjligen finner skäligt, hemställan om ansvar å hr polismästaren Wallenberg för inblandande af hvad icke till denna sak hörer, jemte erinran derom: att angifvelsen icke är beledsagad af annan åberopad bevisning än den, som blifvit hemtad från några tidningsartiklar; att tidningsartiklar, under vissa förhållanden, kunna vara af stor nytta såsom ledning för forskningar efter begångna brott, men att de, till följd af det sätt, hvarpå de merändels tillkomma, i hast och utan närmare undersökning af förhållandena, sällan eller aldrig af mig funnits innehålla sådan oblandad, verklig sanning, på hvilken man, såsom embetsman, kan grunda en definitiv åtgärd; samt att det måste väcka förvåning, huruledes hr polismästaren Wallenberg, med den erfarenhet han redan bör ega angående otillförlitligheten af uppgifna fakta och partiskheten i omdömen af tidningar i hvad som honom sjelf angår, kan vara så benägen att, då de röra någon annan och deribland hans förre förmän inom polisen, betrakta tidningsartiklar, i hvilka icke ens en enda vittnesattest finnes införd, såsom full bevisning angående fakta och tidningarnes omdömen såsom vore de behörig myndighets laga kraftvunna domar. För min del måste jag emellertid tills vidare anse uppgiften angående excesser, hvilka skola föröfvats af polisen år 1852, såsom ännu icke lagligen styrkt. Men om man äfven antager, att, såsom hr polismästaren Wallenberg uppgifver, enahanda olagliga våldsgerningar emot enskilda eller excesser, år 1852, verkligen blifvit begångna samt att de fått passera icke allenast obeifrade utan till och med oanmärkta af både hr justitiekansleren sjelf och rikets ständers justitieombudsman, så lärer väl deraf ändå icke följa, att domaren måste finna det mindre böra tillknas öfverståthållare-embetet, att äfven denna gång ansett sig vara uti sin falld befogenhet, då le anbefalldes. Det kan vara begripligt, att en icke lagkunnig person, tilltalad för ett brott, t. ex. att hafva itvit eller talat smädligen emot tjenstemän, invänder, att en annan person flera gånger föröfvat samma brott kanske mot ändå högre uppsatt person, utan att straffas eller ens derför talas, och att den tilltalade alltså ansett sig vara i sin fulla befogenhet, då han gjort sammaedes, men det är icke troligt att någon svensk lomare derpå fäster vidare afseende, än att möjigen enskildt välvilligt upplysa den tilltalade, .. ex. att emot den andra personen icke förexommit angifvelse eller att bevisning mot denne saknats. Det ansvar, som bör å hr polismästaren Walenberg yrkas, finner jag vara beroende af de vidare upplysningar, som af en blifvande unlersökning kunna hemtas. LITTERATUR -TIDNING. nnehåll: Tidskrift för hemmet, 1859—64. — Skrifter a A An Emo oo Tötnana hole a