Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 2

arbeta kunde hon ej. Derföre låg hon of tast klädd ofvanpå sängen. Både för at förkorta den långa tiden och synnerligas emedan hon hade ett stort behof deraf, läste hon mycket andliga skrifter. Men de gåfvo henne ej så stor tröst, som hon hoppats. En gång frågade hon fadern, om han trodde, att det kom sig deraf, att hon var en så fattig och mycket syndig menniska. En eller två gånger hvar dag kom CarlJohan ned och hade något att berätta från en annan, som tog sig hennes lidande så svårt. Han var så underlig och orofull, nu för tiden, sade Carl-Johan, och fast han gick uppe, kunde han väl sägas ha samma sjukdom som Margreta sjelf; ty han talade ofta liksom i dröm och häftig yrsel. Han hade till Carl-Johan nämnt att ord blifvit sagda mellan honom och Margreta den natten, som länge blifvit samlade på och svårligen skulle kunna glömmas, men som han så bittert ångrade och så mycket längtade att kunna utplåna. Men detta kunde aldrig ske, hade han tillagt. Det enda, som kunde aflyfta hans ve, var, då Carl-Johan tog ett ord med sig bort och ett ord med sig tillbaka. Gunerus begärde aldrig att få komma dit ned. Deremot gick han ofta upp till riksdagsman, såsom han ofta gjort under vintern, och sökte ställa sig i godt förstånd med honom, talande om alla andra frågor, än dem, som rörde Nedre Prestsäter. De hade Göteborgstidningen tillsammans, och som riksdagsman var en upplyst och ganska djuptänkt man, så hade det mycket roat honom att låta en stund gå undan med Gunerus, ty denne visste dock redan ännu långt mera om slika saker, fast han inför riksdagsman alltid var såsom litet tillbakadragen för att meddela det han visste.