Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 2

Johan, och bjud med dig! Nu må jag ur dra, om jag skall kunna komma på mark naden i år. Hur ser det ut nu ute?? Allt detta talades med stor möda, me med stor ifver, och liksom med oro för hva gång en mening tog slut och ej en ny va tillhands. — Härefter uppstod en liten tyst nad. Bränderna i kakelugnen föllo falnad tillsammans och skymningen bredde sig djup öfver dem, som sutto derinne. Då gicl Carl-Johan ut i stora stugan en stund, fö han tänkte att det blef så tvärtföre oc tvångfullt bara för att han var tillstädes Men äfven sedan han gått, fortfor tystna den en god stund. Pet var Gunerus son bröt den. ?Du skall ge mig till, sade han, ?on jag har någon del uti, att du varit så qvalc en tid. Jag har inte haft det godt jag hel ler; åtminstone inte förr än jag blifvit ense med mig sjelf, att jag aldrig kan bli s oförnuftig mer, som jag har synts. Hurt många ting jag har ångrat, medan du kan ske legat här och dömt, det kan du inte tro; men du kan dock tro, när jag säger det, att jag också fått ut mitt.? Hon svarade ej på en stund. Andedräg. ten ville ej räcka till. Men snart blef hon lugnare och andades jemnare. En är stämd för att ge mycket till, när en är sjuk, Gunerus!? svarade hon. Vidt mer, än när en är frisk. Derföre sitter du också här nu. Jag har väl dömt, men så har jag också tänkt, att jag har haft mer skäl till att ransaka mig sjelf än andra. Det gör mig godt att höra det också, att du gått till doms med dig sjelf och beredt dig till, att bättre använda de stora krafter, Gud gifvit dig. När det utbytes ord i ett sådant rum, som ett sjukrum, der förgängelsens ande