Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 2

ven för det vi tänkt. Då nu få menniskor ega så starkt minne, att de efter någon tid kunna skilja mellan hvad de gjort och hvad de tänkt, så låter det förklara sig, att personer stundom bekänt brott, som bevisligen aldrig blifvit begångna. Det vore derföre af vigt, att domaren aldrig till den tilltalade ställde någon uppmaning att bekänna, förr än det vore med visshet utrönt, att det ifrågavarande brottet verkligen blifvit begånget. vad äter angår den andra anledningen till domarens vänliga uppmaningar, nemligen att den tilltalade genom bekännelsen skulle vinna lugn och samvetsfrid hos sig sjelf, så våga vi likaledes på psykologiska grunder bestrida detta antagande. Väl är det en sanning, att bikten eller syndens bekännelse medför en lättnad för det skuldbelastade samvetet, men vi betvifla, att domaren är en lämplig biktfader. Det ärjust i detta fall och derest den brottslige såsom häktad icke är i tillfälle att få utan vittne meddela sig åt någon vän, på hvilkens tystlåtenhet han kan lita, som det är af vigt, att han besökes af en samvetsgrann själasörjare, hvilkens embetsed förpligtar honom till tystnad. Men sedan den brottslige sjelt eller genom andra upprättat den skada, han tillfogat målseganden, utgör nekandet inför rätten så mycket mindre nägot hinder för samvetsfridens erhållande, som erkännandet och det derpå följande af rätten ådömda straffet för honom tvärtom försvårar möjligheten att bättra sig och blifva en ny menniska, hvarigenom just samvetsfriden i rikaste mått ernås. ?Landtdomaren? har vidare funnit sig :årad af vårt yttrande, att det ofta händer, att domare med hån och gyckel bemöta tilltalade, samt förmenar att, om någon domare nedlåter sig till något sådant, det förtjenar att framdragas och brännmärkas inlör allmänna vettets domstol. Det är just det sednare, som varit vår afsigt, dock, enligt den gamla reglen: exempla sunt odiosa, utan att nämna några namn. Det gifves fel, som till den grad urarta till vana, att man ej sjelf märker dem. Må hvar och en domare lägga handen på hjertat och ran saka sig sjelf, huruvida han e) gjort sig skyldig till denna förseelse! Hvad slutligen beträffar Landtdomarens? påstående, att vår uppgift, att domare skulle tinnas, som tillåta sig uppmana den tilltalade att antingen bekänna sin brottslighet eller bevisa sin oskuld, skulle vara absurd, så taga vi oss friheten erinra ?Landtdomaren?, huru ofta det bänder, att, då antinen målsegandens berättelse eller andra omständigheter ingifva domaren den föreställningen, att den tilltalade skulle uppehållit sig å den ort, der det ifrågavarande brotet blifvit föröfvadt, domaren uppmanar honom att bevisa hvar han vid tillfället uppehållit sig eller, såsom det på juridiskt konstspråk heter, att bevisa alibiv. Mäånne detta ej rätteligen bör kallas en uppmaning till den tilltalade att bevisa sin oskuld?