Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

det gamla i mina öron ibland, och äfven hna underfulla ord ringa der, just såsom i matt. Det åtminstne kan du trösta div med, när jag pu går till det motsatta må!et, men som jag ävnu ej på längt när hunwt. Men vu, Agutha! nu må vi häritrån indå. Orren slår sin ton derborta i skogen, .ch månen går snart bort och drar solen i släptåg.? 7Det är så sannt det! Ingen må se dig komma i sällskap med mig? — och hov räckte honom sin hlla heta hand. — Dei vore illa lör dig, om de trodde att du eu sädan nauti sällskapat med en af ditt folk... Gå nu — ja gå! Jag stannar här, jag. Iosenstädes sluter jag heldre mina ögon villmmans, än jag nu gör här. Gå du! Jag skall ej se upp, förrän solen rör ögonen och du är låvgt bortu.X Han såg en stund in i det späda, bleka snsigter och höll ävnu den hlla heia hanen i sin. Den var så underlig att hälla, lör att den var så het och darrande. Dei kändes nästan, fom Cå man håller i hand en lägel, på hvilken hjertat pickar af brännande oro. Han släppte den; men han visste ej rätt, om han ejelf ville gå eller stanna. Gå!t upprepade hon; du tjenar mic lermed. M:u först, låt mig en gång få omvmua dig!s Hon reste sig upp; men han gjorde inven rörelse för au gå hennes öurkan till nötes. ...om det icke är för svårt och motbjulande tör dig, tillade hon med läg rös ch satte sig igen. Detta var mera än han kunde höra. Det nätte legat vågot för! exaude i deu bevesande stamm.n, hvarmed de enkla, undersitna orden uttalades. Af allt hvad hon apgt hade ingenting trängt sig så djupt och väktigt in på honom. Barndomens redan ävgesedan jordade känslor relvos upp ur lerss8 gr tf. Och en avnan kävsis kom till, n olycksbådande, en olycksbrivgaude,.. Först då måuen gått ned och drigit eo