Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

TATARNES SON). Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. Qvarnbacksforsen bröt fram med ett starkt dån, som ötverröstade till och med lockelsernas stämma. Och han började besinne, att det ej var värdt att gå såsom i tom luit nu längre. Men oartadt alla sådsna föresatser, gick han dock hela den dogen med ett sviudlande hufvud. Han gick som i en dröm och femlade, och han började tycka att det var som om han äter skulle börja på sin le:nadssaga. Den drömmen vek icke ens tillbaka, då den unga matmodren i Prestsäter kom upp till Faudelsmans, för att få nägra reella förnödenheter, och den underliga yrseln skingrades icke heller af Niklas speord eller Carl-Johans munterhet. — Först dä han skulle å till hvila på qvällen, blef han rätt vaen. Hen lede sig väl och försökte solva, men det lät sig ej göra. Han steg derföre upp. och gick ut tör att låta afsvala sig. Liter pan mal vana tog han Qvarnbuck:väg.o. Relan på långt håll kom dänetirn stupan, cum etv hemlighetsfullt, sakta kucrrande emot nonom. Snart brusude det stov vis hårdt och obarmhertigt tram, dubbel: strängare än på morgonen. liksom var det en varning. Aldrig hade forsen törr blävkt så underligt vildt heller, som den blänkte i månskenet, den qvällen. Strålbrytninga:n af det yrande skummet sågo ut som en ringduus ar tusentals stjernor. Det var ett sädavt hvimmel och ett sådant larm, som om en hel härsmukt kommit emot vancr en för att dritiva honom tillbaka. Men hen lät likväl icke varna sig; han ——— 9) Se A. B. nir 1-6, 8 12. 14—17. 19-20, di, 26, 27, 20, dt—36, 37—39, å1 ooh 44.