Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

Under tiden satt han och fö sig hennes underfulla utseende, emedan ha 1 unseende till mörkret ej rätt tydligt sög det, och han tänkte att det var dock ej sn besynnerligt att folk sade om henne, att hon var det farhgaste rå, som någon kund. möta i en skog. Om Agatha var tillräckligt skarpsynt att tinna, det han s. Ilan tunnpit så mycket behag i hennes när et, som då hon var blyg och återh lisam, eller om det var den onämbara sällhet hon erfor, som gjorde heunt sädun, men visst var, att hon aldrig varn mera qvinlig, mera jungtruligt tilldragande än nu. Mähända fruktade non att törlore hvad hon ännu endast stod i begrepp at vinna, elle: ville hon, att han skulle 1ä er;ara hvad lavgtan ville söga, ätven han. Och hon gaf honom ulläle dertill; ty då han någon gång ville taga hennes hand til sig eller smeka hennes länga hårflätor, drog bon sig skyggt undan. De talvde till sist om sin barndom. — Stackars min goss. ! sade hon. ?Lugnarc skulle kaoske dui lif varit om det aldrig vunnits någon flicka med gossen? eller gosse med flickau?, som de kallade oss. Jag lider ofta bäde ditt och mitt lidande. Men en lycklig tid var det.? PJa— vi voro mycket lyckliga!? svarade nun tankfullt. Deriöre kanske icke så nycken lycka står åter för någon al os hädsnetter.? Och du har kommit, föratt vaka en natt med mig?, sade hon, sfbrytande ämnet. — Tro aldrig att jag glömmer det. Hela dit if skulle du ertara glädje deraf. Och du kan tvinga mig att tjena dig huru du vill. Du skall så också se, att om det blir glädje ett få en ljus och vacker qvionas kärlek, å är det ock godt au hafva en fauig och ackeam vän.? ?Det må bli huru som helst med hvad tom kommer?, svarade han. Ibland kän er jag ändå en sådan lust till det, som har eri. Och fast jug är iör evigt skild iträn let, så ljuder ändå så måga toner rån