Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

Jag tackar dig4, sade hon med en myc ket lugn och allvarsam ton, i det ve gng upp i skogen åt Trollkärnet till. iror dr bara, att du än en gång skall tåla en stunt med nig? Du är vas att sitta i vackra trädgårdar nu och ha mycket vackrare ting ör dina ögon.4 Du skull icke tro det4, sade han oct kände sig så vek och varm af hen ues egen stilla vekbet; ty Agatha var, lik andra qvinnor, beroende at solens belys uing till sitt sinnelag. I den stilla allvar liga natten, blef ätven bon stilla och ull varlig och ötver hennes själ och hela vå -ende låg något så mildt och drömmande. som ingen kunnat ana hos den anuars så vilda och spotska tatarflickan. Ätven Gunerus var i en liknande sinnes-tämning och var dessmera mottaglig tör det milda intryck, Agathas förändrade sätt var egnadt att meddela. Då de hunnit så långt bort, att de på stständ kunde se det tysia Trolldjupet ned .,nder sig och slagit sg till ro der, kuude nan icke låta bli utt, liksom i en dröm från ordna dagar, med en olörklarlig tjusning yssna till hennes stämma, eom med mila slorhet förenade så mycket ar vild tontull het. Och hon talade i ett inbillvingsrikt. bildligt språk, hvilket han dessbättre 1ö:10d att uppskatta, som han nu ej på så länge hört det. Sä förgick timma efter timma och han sunde icke besluta sig att stiga upp. Hon ippmanade honom att tala om sig sjelf, sin ramtid och sina strälvanden, och hon tyckes så väl fatta allt och tröstade bonom ) hans tvifvel. Hon var mycket lugn och örståndig. Om sin egen framtid yttrade on sig afven lugnande tör honom. Hon -kulle likeom hitintills taga värden om den wckars ofördiga, särdeles om den gamla Idmwodren föll ifrån. Det var så mycket ent menskligt i dette, som tilltalade han jertea, att han kävde sig dubbelt olycklig id teuken, utt han icke kunde göra nagot för ati skydde henue sjell ivån veridens omde.