Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

fortsatte sin väg, och allt som ban framgick, greps han af en länge obekant känsla, en, som snarast !iknade hemlängtan. I sin barndom hade han mången gång med vidskeplig tjusning vid Aguthas sida genomle vat en sådan natt som denna, och han kände nu, att det var en sanning, hvad han en gång sagt till Margreta, mera för att oroa heuvne, eller att hvarje menniska är bunden till sina första omgivelser med oslitliga band. Han kände det bäst nu, da han frän sin trånga kammare kastades mid: ut i naturens sto:het och hans tankar ofrivilligt äter uppsökte henne, som han nyss förjagat derifrän. Dä han kom inemot Qvarnbacks-stugan hörde han ljud, såsom af djupa ångestfullv suckar, och då han kom nära intill, fram bröto klagoljuden tydligare, ehuru qvälda. Han såg sig om och fick se en skepnad sittande utanför svalen. Det var Agathur lätta skepnad. Mn tydligen var, attisam ma stund hon tförnam hans steg höll ho inne andan och var alldeles sulla. Ho trodde sannolikt att det var vågon annan. sApgathaX, sade han och stod bredvic henne. Det är ingen annan än jag! Hon drog andun cjupt, försökte resa sig. men sjönk tillbaka igen, och sade, i de. hon leende räckte upp armarne: Helig: Gud, hvad jag tackar dig! Jag tänkte aldrig få en sådan syn!4 Var det derföre du klagade så, min stackars Agatiha!4 Hur jag då klagat? Det finns ingenting golnare än att klaga, har jag klagav? Mer vad vill du här? Jag är rädd att jag gjort dig litet ondi i dag? vJag förstår gig icke riktigt, sade ho och hennes röst darrade, skulle du vilje sätta dig här med mig: Nej, kom hellre och låt oss följas derå vi voro i dag4, sade han, SHäromkrin; äro vakna ögon och öron. Men som jr: inte heller kan solva, så ken vi begge vek tillsemmuens en pwud.?