Aftonbladet – 22 februari 1865, sida 2

I ?Det är förmätna ord till en, som bjude det lilla han kan. Men om du ej behofrve sådant som pengar, så är det måhända anna du kan behötva eller något, hvari jag här efter kan vara dig till nytta.? ?Bjöd du mig pengar i denna stund, si skulle småmörten i Trollkärnet få något nyt att leka med. Du hade bättre att ge mig. Om en stund tillade hon: ?Tack, tack 1ö hvad du vill ge annars — men det är ej så nu, som det har varit. Jag tycker att jag bar tillräckligt nu; långt mer än jag be höfver; eller kanske behöfver jag mindre. Han sade, att han kunde märka, att hor haft sorgfriare dagar och att det gjorde ho: nom stor glädje. På begäran beräitade hon honom deras lif, både i ond och god tid, alltsedan den natten vid marknaden, intill denna dag, och hon lånade färgerna af solens glöd i många af sina målningar. Till slut sade hon: Ja, gamla — mor går emot solens nedgång nu, för hon är mycket förändrad. Jag tår, som sagdt, mer än ig behöfver. Tre mil härifrån, der vi skola möta Fredrik och Majsen, ha vi hästar och fordon. Men här färdas vi fram som fattigt folk. Gamla är öster-ut i dag och jag hade i qväl tänkt mig upp som vanligt ull handelsmans derborta. Vill du ha mig dit 27 Tycker du, att du vill göra mig någon skada med det, så kan du ju försöka!? sade han. Så sturskt du talar nu! Men vi skola vänta tills solen sjunker, då är kanske icke modet ditt så stort som vid dagsljus .. Bror lin är ändå icke stursk han. Hun lägger sig nog i försåt för mig derboria, der vi skola möte Fredrik. Hen far fram som herreman änuars, han som du. Men jag är alltortfarande så rädd för honom; och komver han mig för nära .. så tager jag litet blod af horom! Du har glömt hvad detl