Aftonbladet – 22 februari 1865, sida 2

liga känslan hos honom, att han hastig räckte ut handen, fattade i den långa, ned hängande svarta hårflätan och sade med el vänlighet, som icke saknade värma: Säg nu om det är något jag kan göra f r dig så vet Gud, att jag vill det!? Hon log, drog icke undan hårflätan, utar satt helt stilla och såg upp i solen. ?Vi tycka icke om dig ängre?, sade hon. ?Vi kunna skilja på folk, vi äfven; nu känns vi dig och vilja ingenting ha af dig. Ah, jag minns här vid Trollkärnet en natt för mänga, många år sedan! Vi hade gått från dörr till dörr; men de hade alla förblifvit stängda och mörkret föll på. Mins du att vi sökte ett litet torp häromkring, men gingo vilse och kommo hit ned och tordes icke gå längre, utan lade oss på en risebädd just här. Här slogo vi tillsammans våra ögon upp emot det röda morgonskenet på topparne der midtöfver! — Det var, emot menniskoboningar, en sådan lugn, tilläst tillflykt för oss denna trånga fläcken, att, hvar jag varit i verlden sedan, harjag ofta tänkt, att här skulle jag just vilja lägga mina ögon tillsammans för alltid en gång... Men hvad kom vi att tala om detta för — jo! jag ville säga, att här har du gifvit mig detta bästa, som du hade att gilva, och här vill jag ej ha någonting sämre.? ?Jag minnes nog allt detta, Agatha, och jag minnes mycket mer; men, ser du, jag ville vu så gerna få göra dig någon reel tjenst, om jag kunde.? Han strök på hennes fläta, som låg tvärtöfver hans knä, med handen fram och åter. och likväl utan att han just tänkte derpå. logenting, ingenting kan du göra för mig, och ingenting vill jag ha af dig?. sade hon. Jag väntar tilldess turen blir min. Nu är det icke så och nu behöfver jeg icke din tjenst keller.?