Aftonbladet – 22 februari 1865, sida 1

nistiska illusioner. Det var en al de olycksaligaste agitationer, till hvilka junkrarne i egoistiskt törbund med radikalismen någonsin gjort sig skyldiga, På dessa förehafvanden i mörkset skulle nu ett oväntadt ljus falla. Hr Schultze-Delitzsch, hvilken den tyska arbetsklassen har sä mycket att tacka för, inlemuade ett förslag i representantkammaren, hvilket gick ut på att undanrödja de skrankor, som den nuvarande handtverksordningen uppställer mot koalitioner och fria föreningar af arbetare. Kammaren har sysselsatt sig i förgår med detta förslag och skall i morgon fortsätta dermed. Debatten är af högt intresse, och ettsammandrag af de vigtigaste momenterna torde kanske intressera edra läsare. Ministåren insåg fullkomligt, att den icke kunde förhålla sig absolut negativt och motsträfvigt i afseende å förslaget. Handelsministern giefve Itzenplitz uppläste också en förklaring med försäkran, att regeringen ifrigt sysselsatte sig med arbetareproblemets lösning. Hon ansåg otillräckligt att upphätva vissa paragrafer i handtverksordningen. Hon skulle äfven materielt upphjelpa arbetsklassens ställning, isynnerhet genom understöd åt föreningsväsendet och deraf förnämligast det moderna, sådant det utvecklat sig i konsumtions-, ,förskottsoch produktionsfören ngar. Regeringen skulle derlöre infordra utlåtanden af provinsmyndigheterna och organerna för handelsståndet, men dessutom tillsätta en komite, i hvilken äfven medlemmar af de bäda kamrarne och sakkunnige män ur deras kretd, som frågan rörer, således både arbetsgilvare och arbetare, skola ingå. Denna förklaring af handelsministern väckte uppseende och rönte bitall till och med på veustra sidan. Genom att infordra utlåtanden af provinsmyndigheterna och tillsätta en komile är detta invehållsdigra problem visserligen ännu icke löst, och representanten Waldeck på yttersta venstern anmärkte till och med, att om regeringen tillsatte en komitt, kunde man efter vanligheten vara viss på, att ingenting skulle göras. Men det är dock ett tydligt bevis på det fria arbetets och föreningsrättens princips segerrika framsteg, då till och med en junkerministår åtminstone genom en yttre hyllning måste skatta till honom. Och hvem kan väl förutse, hvilka dimensioner den en gång officielt å bane bragta frägan skall antaga! Hon skulle kunna vida öfvergå deras beräkningar, som tro sig kunna fjettra henne vid det gröna bordet och begrafva henne i högar af handlingar. Kammaren tycktes ha en aning härom, då hon skänkte ett för den nuvarande ministeren temligen ovanligt bifall åt grefve I:izenplitz förklaring. Men hon lät icke törleda sig att, på sätt hr Wagner på yttersta högern tillstyrkte, helt och hållet öfverlemna seken åt regeringens initiativ. Hr Schultze-Delitzseh säsom referent utvecklade skälen för sitt förslag, hvilket visserligen ej skall lösa arbetarefrågan, men blifvit framkalladt af motständarnes sgitation. Föreniogsrätten var garanterad af författningen, och om de inskränkningar, sou hämma den, fölle, skulle ätven andra hämmande murar ramla. Man kunde ej skopa konjunkturerna på marknaden, men mun måste sätta arbetarne i tillfälle att be.agna en gynnsam konjunktur på marknaden. Man måste gifva arbetarne denna fribetsskola. Man mäste gifva arbetarne tillfälle att på öppna sammankomster orientera sig i vilkoren för deras ställning. Derigenom förebygdes på bästa sätt hemliga agitationer. Blott sålunda skulle man erhålla försoning i klass-striden. Twesten belyste med stor skärpa junkeragitationen, hvilken enligt Lassalles förderfliga efterdöme förespeglar arbetarne statens understöd. Lassalle hade till all lycka utöfvat mycket ringa inflytande. En och annan arbetare kunde man vinna genom kommunistiska löften, liksom man kunde köpa Jen och annan litteratör. Men i sjelfva saI ken vanns ingenting dermed. Det konservativa partiet skulle framdeles få kännas vid följderna af att den i förbund med ultramontanismen anlitat den Lassalleska sterila agitationen, för att undantränga liberalismen. Talaren erinrade om Benjamin Frankling ord, hans, som sjelf upparbetst gig från handtverkslärling till en rik och berömd man. Han sade: ?Den, fom lofvar arbetarne att de på annat sätt än genom arbete och sparsamhet skola kunna förbättra sin ställning, är en folkförförare?. Vi ekola ej rädas tör att understöda hvarje åtgärd, hvarigenom staten beviljar likhet i rättigheter, sade Twesten. Fuktisk likhet skulle och kunde staten aldrig bevilja, men för likheten i rättigheter hysa vi ingen fruktan. Men skulle försök göras att genom kommunistiska eiler socialistiska eggelser uppvigla de lägre klasserna mot de högre, skola vi med Franklin säga: Den det gör är en folkförförare !? Detta Twestens tal skördade rikt bifall. Från Wagners lumpna och förlegade sofismer skola vi förskona våra läsare. Han påstod, att arbetaren, tack vare Lassalles upplysningar, nu var öfvertygad om, att näringsfrihet och vandringsfrihet icke betydde någonting annat än rättigheten att få uppsöka den ort, der man svälter. Han slog omkring sig med fraser mot frågans imperialistiska och parlamentariska lösmwng och slöt, såsom man kunde förutse, med att råda kammaren att öfverlåta hela saken åt regeringens initiativ. Men huru öfvermodigt junkerpartiets advokat än betedde sig, iycktes han dock synbart råka i törlägenbliet, då Twesten under allmänt skratt i kammaren förehöll honom, att han gjorde gemensam sak med biskop Kettler i Mainz och då Waldeck ur det al Wagner utgifna Statslexikou? uppläste det ställe, der Jifegenskapen rekommenderas med påståendet, att den är det organiserade landtarbetet !... Sehultze Delitzsehs förslag att erkänna arbetarnes rätt till fri koalisation kommer troligen att med stor majoritet antagas i morgon af kammaren. Herrehuset skall väl, såsom Wagner också hånande förutsade ioka sgamtveka: men diskussionen skall