Aftonbladet – 21 februari 1865, sida 1

MIVUTLE 25 a representationsförslagets antagande icke är för någon samhällsklass så vigtigt som för dem. Den öfvertygelsen utbreder sig alltmera inom deras krets, att presterskapets ställning såväl i staten som i församlingen skulle blifva hardt nära olidlig om slej genom denna reform presterna skildes Ifrån dessa verldsliga bestyr, dem nationens .lallmänna mening med missnöje och knot ser i händerna på män, hvilka hafva ett tI helt annat mål för sina stäfvanden än del tagandet i de politiska stridernas och partiI slitningarnes tummel. Och en sådan insigt, en sådan öfvertygelse gifver sig numera tillkänna icke blott från de afgjordt frisinnade bland det andra ståndets ledamöter. I Den delas alltmer äfven bland de konservativa och inom det prelatensiska lägret. Vi ha förut baft tillfälle anföra åtskilliga l offentliga yttringar af denna tendens, och Inya sådana föreligga nu åter. Sålunda har I blifvit till Sala Tidning insändt följande: JEn prests votum för representationsreformen. Prestens egen fördel bjuder dess antagande, ty han undviker derigenom hatet och afunden af de samhällsklasser, som icke nu äro representerade, då åter presteståndet, fastän utgörande en mycket ringa del af nationen, har en alltför stor representationsrätt. Hvad är det, som gör att publicisterna nu öfverhopa oss med alla smädelser, om icke afunden öfver denna företrädesrätt; ty icke är det närvarande slägtet af kyrkotjenare sämre än för decennier sedan. Tvärtom finnas nu i högre grad renlärighet, kristligt nit och renlefnad i detta stånd än förr. Om också i detta stånd finnas rötägg, som alltför länge tolereras af kyrkostyrelsen, så är det fallet med alla embetsmannaklasser.. — Fåtalet af sådana undantagsfall väcker just derföre nu större skandal än förr. — Presten undviker genom bifall till förslaget vidare beskyllningen för hierarkisk maktlysnad, som dock i verkligheten icke finnes hos så många individer och nu har mindre näring än någonsin, då lyckligtvis kommunalangelägenheterna äro tagna ur hans händer med alla sina frestelser till förverldsligande. — Han undviker sysselsättningar och tvister, som spilla hans tid och ligga fjerran från hans heliga kall. — Han undviker slutligen den dryga kostnaden för riksdagsarfvodet, hvilken kostnad för vissa betalande gå till öfver 100 rdr för hvar riksdag, utom det att ingen riksdagsman kan lefva på sitt arfvode af stiftet, utan alltid måste sätta till af egna medel, oberäknadt förlusten genom att icke få sköta sitt under hela år och den dryga vikarielönen. Ständens representation bör borttagas, emedan hela historiens kraf derpå går ut. Adeln föll genom stående härars uppkomst, feodalismens fall, konungamaktens stärkande genom det tredje ståndets uppblomstring och den konstitutionella monarkiens utveckling Den representerar icke längre den högsta embetsmannabildningen, ty i konur gens råd, i hans högsta domstol och närmast hans person äro nu äfven mänga ofrälse. Ej heller representerar adeln den större jordegendomen. Den blir tvärtom allt fattigare och måste kasta sig in i alla slags borgerliga yrken. Det finnas capita, som letva i yttersta både ekonomiska och moraliska miser. Sannerligen har icke adeln af alla stånd numera den minsta rationella grund för sjelfskrifvenhet. Prestens politiska makt föll genom reformationen och bildningens förallmänligandes. Ståndet representerar ej nu ensamt vetenskapen och bildningen, ty presten eger den icke ensam. Och vetenskapen såsom sådan har sin verkningskrets i studiikammaren, laboratorium och auditoriet, ej i riksförsam-lingar. Professorsparlamentet i Frankfurt uppenbarade ju de lärdes opraktiskhet. Vetenskapens rätt till understöd af staten kan af andra än vetenskapsmännerna sjelfva häfdas. Drogs icke Geijer likasom mångs andra genom riksdagsbestyren ifrån fortsättningen af sitt mästerverk. MHundrade hade bättre än han kunnat sköta riksdagskall, men icke en af millioner göra hvad han ensam kunde göra. — Men presten, säger man, skall representera det heligaste på jorden, kyrkans ändamål. Visserligen Skall han det, men icke i denna korporation, som icke är kallad att lagstifta i dessa ämnen, som höra till kyrkomötet. Visserligen kan blifva strid om hvad som hör till kyrkomötet, men prestens önskningar i sådana mål blifva ju ätven under den närvarande representationen lemnade utan afseende. Det måste då åtminstone blifva något bättre, då kyrkomötet handlägger dem. Regeringen torde knappast i sista hand sanktionera hvad kyrkomötet afslagit, men den verldsliga representationen tillstyrkt. Dessutom skola vi väl lita på kyrkans rätte konung, att han nog uppehåller sin stiftelse, äfven om han finner för godt ett låta den genomgå hårda pröfningar, som säkert hafva en renande afsigt. Utan oftentlig kult kan dock icke ens det mest demokratiska samhälle förblifva i längden. Borgareständet upplöses de facto genom näringsoch handelsfrihetens grundsatser, utom det att det tredje ståndets representation redan nu är uppblandad med medlemmar af andia stånd, adel, prester, embetsmän af alla slag, förr orepresenterade gärdsegare utan egentlig stadsmannanäring. Det är ej mera ett borgarestånd, utan en cento af alla de andra. Bondeståndet består ej heller mera af bönder, utan af jordbrukare, de må vare herrar eller icke; riksdagsbönderna äro för öfrigt nästan alla i det yttre herrar och få alltmera allmän bildning. Odalbondens slägte dog för längesedan ut. Ständen äro sålunda nära nog försvunna, utom till namnet. Personlighetsprincipen gör sig nu oemotståndligt gällande, och vårt land är det enda, som ej i representationen erkänt den. Med personlighet kan icke här menas individen, så att hvar myndig man skulle hafva lika mycket att säga i det allmännas angelägenheter. Bofast måste han vara, råda sig sjelf, ja hafva en viss egendom eller inkomst, om än valrenana sätftag länra än I fänralannt Tarmna tre EE