Aftonbladet – 20 februari 1865, sida 2

MUSIK. Hvarje konstens vän kan ieke annat än vara kongll. teaterns direktion tacksam för det den uppptagit Beethovens Fidelio. Det är som beckunt den enda opera som den store tyskes mästaren skrifvit och den hörer till det alllramärkligaste, som inom denna musikart bolitvit framalstradt; en bekant musikhistorikcer kallar det för ?den mest betydande operraprodukt, som sedan Mozart blifvit frambrragi?. Man bör tillika vara kongl. teaterns kapellmästare och orchester tack skyldig för det sorgfälliga sätt, hvarpå den så utomordentligt iramstäende instrumentala delen af detta stycke gifves, liksom äfven de i operan uppträdande hulvudpersonerna för den talang och pietet, hvarmed de återgifva sina partier, någonting som i denna opera är al ännu större vigt än eljest, emedan de vekala hufvudpartierna äro mycket svåra och ett medelmåttigt eller bristfälligt utförande låter denna opera bli någonting förfeladt, någonting, som nästan alls icke gör något intryck, hvilken omständighet innebär förklaringen derpå, att ?Fidelio?, då den första gängen gats i Wien år 1805, icke gjorte den ringaste lycka hos allmänheten. Afven Stockholm3 allmänhet förtjenar erkännande af den smak och det skönhetssinne, som uttalade sig i det entusiastiska bifall, hvarmed Fidelio mottogs och som här måste egnas rent och allenast åt de musikaliska skönheter, hvarpå stycket är så utomordentligt rikt, ät den kraft, originalitet och djupa känsla, hzarom kompositionen såsom en helhet och ala dess detaljer vittna, då deremot en fillständig brist der råder på alla slags muskaliska knalleffekter at det vanliga slage, och hvilka stundom ha samma förmåga att framkalla applåder, som den storages:e.17, huru maniererad och oskön den än må vara, har vid slutet af en sångares eller sångerskas föredrag. Berlioz berättar, 1 ea af sina etyder, följande i afseende på denna operas uppkomst. Den italienske kompositören Paör, som under kejsardömets första år blef direktör för italienska operan i Paris, hade skrifvit musik till en italiensk libretto, som var hemtad från ett franskt skådespel uf mr Bouilly, hvilket blifvit gilvet några år förut med titeln ?Leonora eller den äktenskapliga kärleken?. Beethoven fick i Paris tillfälle att höra denna komposition och yttrade då vid utgåendet från teatern åt Paör, med sin vanliga litet käriva humor: ?Er opera behagar mig; jag skulle ha god lust att sätta den i musik?. Beethoven grep sig genast an med verket: hans partitur var inom kort färdigt och vi behöfva icke tillägga att der verkligen fanns musik i ordets högsta meving; tillgången derpå i den Beethovenska operan ä så riklig, att den skulle räcka till att utporionera på lem å sex moderna effektoperor oh dock kunna högst väsentligt bidraga at gifva dem ett verkligt musikaliskt innehåll och konstvärde. Beethwen skref icke mindre än 4 ouverturer, den ena efter den andra, till denna opera. Följande det föredöme, som i detta tall gifvits ar ätskilliga teatrar i Tyskland och Englaud, gal man här tvenne af dessa ouveriurer, nemligen före första akten ouverturen n:r 4 i E-dur (PFidelios ouvertur?) elt symfoniskt mästerverk, som dock af de yra ouverturerna torde vara den, söm minst ämpar sig såsom en verklig introduktion ill operan, samt mellan andra och tredje kten ouverturen n:r 3 i C-dur, som på ett skönt sätt återspeglar hela operans karaker och hufvudpartier, och som framkallade stormande applåder, hvilka icke lade sig förr in kapellmästaren Norman vändt sig om, för att å sin sida komplimentera publiken. Det skulle onekligen vara intressant, för jemförelens skull, om vid blifvande representatiorer af Fidelio, man någon gång äfven ville gifva ouverturen n:r 2 (den första som publicerades och känd under benämninsen PEleousoras ouvertur?). Libret.on till Fidelio är af elegisk, till en del rent:f dyster art. Det är fråga om en statslånge, Florestan (hr Dahlgren), som suvernölen på en fästniug (hr Sandström), ill följd at enskild fiendskap, vill låta omkomma at hunger. Hans hustru, Eleonora (mll Heabe), har, förklädd till yngling, unler namnet Fidelio fått anställning hos fångraktaren Rocko (hr Willman). Fängvaktaeos dotter Marcellina (fru Strandberg) blir är i Fidelio och öfvergifver för hans skull in förre älskare. Guvernören finner emelertid att hungersdöden kommer alltför långamt; han beslutar att sjelf nedstöta fången ch beftaller lfångvaktaren att i en vrå af ingelsett gräfva en graf. Fidelio erhåller illåtelse: att biträda honom vid utförandet f detta värf, hvarvid hon får tillfälle att e sin man, utan att våga tillkännagifva sig ör honom. Den grymme guvernören infiner sig snart och går emot fången med lyfad dolk, då Fidelho kastar sig emellan, roande: Jag är hans maka?. Hejdad ett gonblick, vill guvernören döda dem båda, mr är YT oo av ,