KOM derlore med Joörkladet lullt al allehuuda läckerhetter till mina små grymtande vänner. Ju närmtare jug kom och ju tydligare jeg hörde deras röster, desto tortare sprang jeg : -) vg sjöng och jublade, men det bief et hastigt sluit på min glädje. En stor nyligen tlshpad lie leg midt på gården, och jag, som var alltför sysselsatt med atv ordna födan i mitt förkläde, sprang med minu tötter rakt å dn. Jag föll naturhgtvis omkull, det om folk dit och jag blef inburen. Papps var utom sig. Man bhemtade en klok gubbe som bodde nära intill, och han ordinerade, såsom enda medlet att stämma det forssande blodet, att min far skulle springa af alla kraf er tills han kom utom gränserna af de! gods, på hvars omröde vär stuga låg; så snart hem kom på grannens mark, skulle blodflödett atstannva. Han sprung, och då han kom: till dit — ja skratta nu — så stannade blödningen, och jag kom mig lör igen, men ännu har jog ett stort ärr på hvardera benet. Ja, ni tordrar välicke att se dem också, sedan ni såsom en äkta Thomas undersökt de andra vittnesbörden. Alla dessa händelser från min barndomsdugar minnes jag så tydligt, ehuru jag lefvat ett mera rörligt ht än de flesta. Min födelse borde varit mig en varning om att mitt lif icke skulle komma att törflyia i stilla lugn; ty det var nära att jag blifvit född på en vagn, i en höstack eller dylikt I ställe, i det mina föräldrar bade varit istaden och huuno hemmet endust genom påskyndad åkning, innan jag såg dagens ljus: men att jag skulle komma ull Paris och göra min karrigre, hade dock aldrig tulla mig in. Mycket tidigt erinrar jug mig för öfrigt, att främmande personer spått mg ett unnat öde än att dö som en vanlig hustru i Smälvnd. Jag minnes dt en dag?, forttor hon och lutade sig fram mo. glöden, som lyste framför henne och gjord: att man tydligare sög hennes inmelhgent: ansigte och geudomligt vackra här. Jug satt bredvid min mor vid stranden af ex hten å. Mamma stickade, och jag jade pyssla omkring henne, medan jeg sjöng en al våra gängse visor. En främmande herre kom obcmärkt till stället, der vi sutto. Jug forttor att sjunga, under det han upp märksamt lyssnude. Han närmade sig nuv moder och frågade om jag hennes barn. Jag tycker mig ännu höra hans manlig: stämma och se hans höga gestalt frannö: mig. Då iörekom han os8 båda som er stor och förnäm man. Min mor svurade dmjukt migande att så förhöll sig. Hor har röst :den lillag vill ni lemna henne å mig, så sskull jag göra en Jenny Lind a henne med tiden, det vill säga, göra hennc rik och berömd?, fortfor den lränimunde. — Vill du följa med herrn och bli rik och förnäm ?? frågade mamma. Jug stod länr: tyst och förkrossad vid blotta tanken på av skiljus från henne. Sluthgen utbrast med en kraft, efom jag icke vet hvarihår jag fick: Moder! ser du strömmen vit våra fötter? Vill du ändtligen bli af mer mig, så springer jag nu ned deri, och dv ser mig aldrig mer ! Min moder gret, och jag eret också, och den fränimande, hvar: namn jag sedan fält veta, aflävsnade sig för att icke mera återkomma. Derpå gingo v. bem till vär tarfliga bostad, och jag va lycklig öfver att tå stanna bland de mina Längre fram blef ätskilligt annorlunda: men tro icke annat, än att jog haft mång: bättre stunder, isynnerhet i början af mit förändrade lif, då jag ånyo skulle uppf strus och lära något. För min materiella existen: sörjdes tillräckligt; men jag har lidit mera n mina välgörare tro eller någonsin vetat i mitt umgänge med menniskor, under hvil kas tillsyn g var ställd, — menniskor, son icke kundee eller ville förstå mig. Jag vu en tid hos; en fomilj, der jag erhöll under visning tilllsammaus med tvenne gossar. Der yngste varr alltid vänlig och god, och vi slöto ett sllags förbund mot hans äldre bror som bestämdigt pinade mig. Hen betrak tade mig som ett slags utskott och lemnad: aldrig nägot tillfälle obegagnudt att kall: mig en dum bondtös? och att hånande låta mig märka att han kände sig bättre är jag. Vi oro allesammans barn då, mer på mig gprde deta ett djupt imtryck och Jag kände mig säsom en iärel i ett främ mande bo. Nägot medhåll kunde jag al drig få amat än hos min lilla lekkamrvat. och haus hjelp var, som man kan törstå icke af nigon väsentlig nytta, ehuru jag ännu i dig är honom tacksam för hans vän hghet. Jag hotade ofta med att vilja spring: bort. En dag hade jsg löresatt mig at försöka hur man skulle tvga det, om jus plötsligt försvann. Jag låg i ett slags so det vill säga på golivet under den. E: morgon, sedan jag visat mig för familjev kröp jag dit, och det däröjde icke lang: försän mam saknade mig. Dagen gick. ävg stev ulltog8 och jag blel fortiarende borie. Man letade öfverallt; men förgälves. Mi: trogne leklkamrat hade hjelpt till att gömm: mig och tskaffat mig ett stycke bröd; hu höll troget; färgen och sade ingenting. Ma var fullkombhet ö!vertygad om att jag gjor allvar af min hotelse. Aftonen kom oci ännu hade mun icke funnit nägot spår; slut ligen röjdee mig mitt ljud! ga soyltande, oc! man upptiäckte mig under min soffa, budande 1 täirar. Från den stunden blei v: standet drräcligare. Naturhgwis hade jus också måmga glada ögonblick. Jeg glöm mer aldrig; den dag, då jag. efte, att hi iått någom undervisning 1 fång, oväntad ankom tilll en tamilj, der min egentlige väl görare just befann sig. Han visste icke at: jag var der. Gästerna voro ute i trädgärden; jag doldes bakom ett lusthus med mi tiol och började att sjunga. Samtalet stan nade, och då jag höll upp, ljöd ett skul lande bravo, hvarpå värdiunen förde mir fram till allas stora öfverraskning. Alk detta intresserar naturligtvis mera mig sjel än andra, men då man så här sitter 1 god: mek, kommer man lätt att tala om sådant: det ena minnet framkallar det andra, och man glömmer stunden, ja sina hel gast pligter. Derföre få ni nu ursäkia, men jag måste göra toilett innan jag far bort; vug nen är struxt här och jag törs icke låta min: gäster dermtre vänta, hur gerna jag än skull stanna här? Klockan hade verkligen blifvit mycket.