faRDaAOL Ul VU. VUU rAr. Efter det hr Tempelman vidare förordat sagde motion remitterades den till beredningsutskottet. Ett besök hos Christina Nilsson. Danska Dagbladets pariserkorrespondent meddelar följande skildring af ett besök hos sångerskan Christina Nilsson: Bland de många olika menniskor, med hvilka man här kommer i beröriovg, träffar man icke få nordbor, som slagit sig ned i: denna äkta kosmopolitiska stad; och då jag har den lyckan att umgås i flera hus, der ! man för ombytes skull för en stund kan lägga franskheten åsido, och der älskvärda vänner från den aflägsna Norden komma en att glömma, att man står på främmande botten, så begagnar jag mig icke så sällan af den rättighet som blifvit mig gifven, att anse mig säsom hemma? i en eller anna komfortabel bostad. Fören ensam resande, g m i allmänhet blitt lemnar sitt hyrda rum, der leendet och hjertligheten beräknas efter huru mycket ban losser på pen-j: ningpuogen, för alt besöka samlingar och i teatrar och derefter hänga på ett eafå eller!: en restauration, är det en stor njutning att ( kunna göra små visiter i angenäma hvar js dagsrum, der vänligheten icke almätes efter 1 klingande mynt, i Jag befann mig nyligen just på ett sådant ställe. Det är vid en af stadens hufvudi gator midt emot Tuileriernas ofantliga träde gärd, som det stora och vackra hus ligger, ls inom hvars gästfria murar jag ofta kommer. l4 Menniskomassan krälade nedanför fönstren; såsom vanligt, och folk skyndade till sina l: hem för att undkomma det kalla regn som j: föll i täta droppar. Då man sitter framförs en sprekande kamin i ett rum, der smak 1 och elegans äro förenade, kan mun lugntj t I J I r ! S se derpå. Elden i kaminen upplyser runimet till hälften med detta flämtunde behagliga sken, som hvarje nordbo under den långa skymningen vet att så högt värdera. På ena väggen hänger en stor kolorerad fotografi af en ung flicka i hennes första fri-)J ska skörhetstid, iklädd en drögt, som erinrar om regentens dvgar, och då originalet In sitter straxt mvid mig och hjelper oss an-s dra att stirra på elden, synes det något unö derl gt, att hon låtit porträttera sg i en!h sådan kostym, med mindre hon är något!n mer än jemnt upp en ung, vacker blondin, Ih och bon är verkli en något mer. Hon ärr kommen långt bort ifrån, och har genomgått 7 mycket, innan hon kommit derhän att kunna ( sitta vid sin egen eld i sin en bostad —lt ty hon är den egentliga värdinnan — i det sg haset vid Tuilerie-trädgården. Något hvar lr har säkert erfarit, huru minnena dyka upp j och tankarne få form, då man så der sum-y las i den lugna kakelungsvrän, och har man r många och stora minnen, så behöfs dets blott en obetydlig anledning för att komma j att berätta ett och annat. Moan liksom tänr ker högt: a När jag sitter så här och mina första barndomsdogar åter framträda leivande för 1 mig, förekommer mig det närvarande såsom en dröm, hvilken plötsligt kunde upphöraln och åter försätta mig tillbaka till mit få-!) dernesland midt i kretsen af fattiga bönder f och de många nu ölverståndna behofven?,,. yttrade vår värdinna med vek och rördlg stämma. Man drömmer ju ofta såsom helt 3 liten om stora framudsplaner och ett lif lj; fullt af lysande händelser; men jag för min !k del har aldrig i mina djerfvaste drömmar jc föreställt mig hvsd som nu är en verklig-e; het för mig. Såsom den yngsta bland sju jyvi syskon, och sju är yngre än min yngste lyi bror, kom jag mycket tidigt att leka med ly barn, som voro äldre än jag; men denlac enerzi, som jag kam påstå ett jag visat sålt långt jag minnes tillbaka, ersatte hvad som la felades 1 ålder. Min största äregirighet beln stod under mina första barndomsäår att an. j, ses för en gosse och få på mig ett parlj ofantliga stöflor, som tillhörde en af miva p bröder, samt en tröja, och att sålunda ut-!3 rustad tumla om i snön och på isen i närI, heten af min faders lilla stuga. Sednvare, lj då mina naturliga anlag för musiken ut-l4 vecklat sig något, satte jag min stolt-i het uti att kunua löpa omkring medlä min broder och genom spel och sång I förijena så mycket som möjligt. Ett pur)b skilliog mer äu vanligt om antonen, då vili gjorde upp vår räknivg, och jug var lyck hg och stolt ölver att kunna bringa minalaq föräldrar en sådan summa. Jag har dockly varit mycket nära att beröfvas äfven detta !k blygsamma sätt att förtjena mitt bröd. Alla lj; goda ting äro tre, säger man. och :re gän u fe har jog vurit i fara at bli lemlästaud. M ag bär ävnu alla spåren derut qvar. Forst lj, hotades min näsa, Säsom litet barn lekte lm jag i en lada, på hvars takbjelkar en storlp bondpiga var sysselsatt med något artete.ly Genom oförsiguighet tappade hen en al sinu a tunga träskor på mig, och dess skarpa jernbeslug nära nog skilde näsan från den öf-1; riga delen al mitt avsigte. Min profil är sedan dess belt olika på ena eller andralq sidan, och här ser ni tydligt ett ärr.? Ganska riktigt! Det var syn för sägen,, om man hade tviflat derpå. n ?Derefter kom turen till mina händer: och jag kan tacka min redan då kraftiga karakter för att det hände. Jag var ännu icke åtta är. Med en af mina kamrater, en något äldre gosse, hade jag slagit vad om hvem som kunde hugga sönder mesta bränsle på en viss tid. Vi hade hvar sin buggknubb och yxa bredvid hvarandra, och började. Det gick hugg i hugg; men om en siundl; nsåg jag ett bans större styrka och vanag skulle segra. Jeg blef varm och arbetede förtviflladt vidare, men alltjemt blef han före mig; det kunde jag icke fördraga, utan q beslöt derföre hindra honom på ett eller annat sätt. Jog sprang fram till honom, stack fram händerna under hans yxa och ropade: Tänker du hugga till pu?? Men han höpg till och min venstra hands ringfinger hängde löst bland de andra. Den stackars gossen blef mycket mera förskräckt än jag, som lindade in min skadade hand i mitt förkläde och presenterade mig för mamma medy, underrättelse, att ett finger viset gåt utatlp mig.