Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 2

panna vid denna rörelse; det var dock så underligt, icke roligt, nej långt mera smärtsamt att återse henne; men ändå gjorde han det så gerna .. Hon tycktes väl annars i yttre afseende bätre lottad nu än då de sist skildes. Hennes här var med omsorg vårdadt och de länga yppiga flätorna voro inflätade med band. Heunes kläder voro af det bättre slag hon plägade bära på marknaderna och de voro jemförelsevis nya och, ehuru underliga, likväl rätt vackra. Hon bade nu synbart prydt sig med ovanlig omsorg: men det oaktadt var det något så qvalfullt i hela hennes väsende och utseende. Då hon ha?e slagit honom i handen, med mera styrka än hon såg ut att eg1, och sett på honom ett ögonblick utan att draga andan, följde hon honom nedföre klyftorna under lätta, viga språng lik en vildkatts. När de kommo ned till en liten grön tillflykt mellan två bergvägger, sade hon: Ja, nu står jag för andra gången mi sjelf ohjelpandes inför dig. Jag har vä följt dina steg; men jag tänkte inte låta dig få ondt af det. Jag kan ej hjelpa att ditt hår ej kunnat hvitna under den långa tiden. Det har ändå varit en så lång evighet.? ?Det var mig ingenting emot att få se dig?, svarade han; allt annat! Jag har mängen gång önskat att veta om er litet mera.? ?Du fick visst veta något förra året så ids? Då ville du icke veta af oss tyckes let! — Men vi veta väl om dig?, sade hon ankfullt. ?Vi veta, att du har blifvit en stursk och storkristen man. Vi höra om lig, buru du går uppåt och uppåt och du änvker sjelf, att du stannar icke nere unler fjellen för alltid. det veta vi för visso ifven.? (Forts.)