Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 2

skilsmess: då han för sista gången slet sig från de gamla förbindelserna, kände han till och med uu en liflig längtan att få återse Agatha och öfvertyga sig att det gick henne väl i lifvet, henz:es vanskeliga lif. Han hvisslade som sagdt ettpar gånger åt olika häll; men intet svar följde. Att han på bortvägen varit följd ända till Trollkärnet. tvifiade han icke på. Hun tog derföre ett modigt beslut, vände om till Trollkärnet igen och försökte dernere på nytt att signalera sin närvaro. Slutligen hördes, icke en hvissling, men ettlätt, sakta rassel. Han vände sig uppåt, åt samma häll, hvarifrån ljudet kommit, och såg upp ifrån en stor sten midt i brandten ett par ögon glimma, hvilka tydligen länge bemärkt honom. Han kände äfven igen de ögonen och erinrande sig Agathas löfte ett ej söka honom förr, än hans hår blef hvitt, och hennes stränga ordhällighet mot honom, ropade han uppål: ?Det är jag, Agatha! Vill du komma ned eller skall jag gå upp till dig ?? Jag är en fiende till dig?, svarade hon, man plägar icke söka sådana.? Gunerus började att stiga uppföre, men tannade ett ögonblick och sade: Nej, kom iellre ned du, Agatha; här är det mera nslighet. Deruppe kan folk ha sin väg öfer fjellet.? ?Kom hit och räck mig handen då, så kall jag följa dig ned?, svarade hon, du an ju utan att skämmas göra det, efter vi ro gamla bekanta vi begge?? Dermed sprang hon likväl sjelf upp, skynade ned med en hastighet, somw tätlade med måstenarne hvilka lösrycktes under hennes a, sedan den marknadsdagens afton må fötter, och slog honom hårdt i handen. ;unerus kände blodet flyga upp till sin ss AA