Aftonbladet – 17 februari 1865, sida 2

— En lifstidsfånges äfventyr. I Tidning Weners vorgs stad och län berättas földe: en från härvarande cellfängelse den 21 sisti. .ember afwikne lifstidsfången Hultqvist är nua gripen tillika med en annan brottsling, och inda har man fått två i stället för en. Vid röret medl de ertappade upplystes fö ande: tter att aftonen den 21 December, såsom vi ättat, hafva kastat sig öfver cellfängelsestaet, tog Hultqvist vägen öfver Dalbobron, vek på Klefverudsvägen till Bolstads socken, der rqvarter togs i en lada. Han fortsatte följande t sin färd — ännu i fångkläderna — mot rra Dal och öfverlåg följande dag likaledes i lada. Tredje natten fortsattes vägen mot nsbyns gästgifvaregård, der han i en af stur na. medelst en stege, inpraktiserade sig Pp iden hos en sv omakare, och här skedde omstymering och proviantering, ty på dessa tre gn hade han icke förtärt minsta föda. Fångiderna lades i en nära liggande skogsdunge h vår rymmare uppträdde nu såsom gentleman svart bonjour, dito byxor, stöflor och galoscher mt stärkkrage. Några silkesdukar anammades vinden för att-förvandlas till reskassa. Sånda utrustad fortsattes ströfvandet inom Steby. Ärtemarks och Rölanda socknar, der påing hos bekanta gjordes och der han bede sig spisa sin julkost hos en sigenarestamände Fr. Rosenqvist i Prest-Högsäter; men med ledning af kommissarien Luttropps och hans trädens vidtagna spaningar öfvergafs det farsa grannskapet och vägen togs åter mot Steby socken, der han uppehöll. sig till den 17 stl. Januari, då kurs sattes på Amäl, för att un;r dervarande marknad öppna marknadsoperar oner i hans väg... Den 18 uppträdde Huitqvist ilunda i the Amåliters stad och hans spar ande ögon upptäckte der en värdig stallbroder för fjerde resan stöld straffade, men från lifsdsfängelse benådade, illa beryktade Nils Nilsom från Wäril i Södra Halland. Vilkoren för ssociationen uppgjordes i blinken? och detnyildade bolaget öppnade sin verksamhet med att nventera en vestgötahandlandes bodstånd, hvars anehåll tillsreps. Med detta rof togo brottslinarne vägen mot sydkanten, och såsom väl furerade handlande uppdukades lagret på krogläenheten Bethlehem i närheten af Köpmannaro, der de stannade till den 19, hvarefter vägen ogs öfver fjellen till Upperuds bruk och vidare enom Södra Dal, Rostock, Högsäter ned till ådanefors och vidare till Råknebo, genom Wassnda sockem med kurs på Ladugården vid Göta If, dit de anlände den 24 på attonen i akt och nening att sätta sig öfver eltven och vidare geom Gerdhems socken med distination åt Haland for det tillgripna godsets. slutförsäljning. in i beredskap liggande båt underlättade deras fsigt. De öfverforo elfven, såsom de tyckte, ych sedan le stigit i land utstöttes båten föratt såmedelst gensopa spåren af deras stråt. De go med frnöjelse båten drifvas mot fallen och svinna. En stark dimma rådde vid denna tid fven. Stranden rekognoscerades — en lada på upptäcktes och antogs varande yttersta kontirerna af er bondgård. men befanns vid framkomsten vara nstaka. Nu fortsattes färden, men hvart de vinde sig fanns — endast vatten; stark 3 ström afskir brotslingarnes väg: ty, o fasa, den strand, åthvilken de hade öfverlemnat sig, var — en ö. Jenna ö tillhörde Carlsberg och ligger ungefär milt i elfyven. Hungern och nattkylan manade dm nu att upptäcka medel till räddning. och den på ön stående ladan blef deras enda återsående hopp. De hafva förklarat, att inga qval xunna föriknas vid dem de kände vid tanken på att här gå sin undergång till mötes; men en förtwviflad belägenhet alstrar ock förtviflans mod. Ait nedritva den på ön stående ladan och derart bilda en bräcklig farkost var hvad de företogo och dervid sson var nära att tillsätta lifvet i vattnet. dtligen var flottan iho; staplad, och de med brädstumpar i stället för åror försedda resenärerna ombord öfverlemnade sig sålunda åt strömmens hvirflande, giriga tors. Utkomna på floden drogs deras färja med oemotståndlig makt af strömmen ned mot — helvetesfalen och en säker död spökade för fiykongarnes igon såsom brottetslön. Denna deras lärd mellm ett nästan spårlöst hopp och en säker undergång, gaf ej tid till lång rådplägning, och Hultqvist kastade sin robräda i strömmen och föll i detta slags liknöjdhet om lifvet, som utmärker djerfva och beslutsamma sinnen, förklarande sig nöjd med den sista färd på hvilken han var. Nilsson deremot, mera feg och kär i litvet, grep efter halmstrået till räddning ur sin iifsfara. Han såg en svag ljuspunkt gerom dimman. och denna var det han anropade med all den kraft hans lungor tillät, och till lycka (eller. om man vill, till olycka) för brottslingarne kom detta ljussken närmare. En fiskare, som var ute på ljustring, observerade ropen och skyndade att frånrycka strömmen dess inom 10 minuter säkra rof. Fiskarens räddande båt fördes med säker hand mot land och de sågo från denna, hurusom deras flotte vräktes utför fallen. Ett faktum, som ofta återfinnes hos förhärdade brotslingar, att, knappt utkomna från en straffanstalt, knappt befriade från en ötverhängande fara, i stället för att dylika händelser borde varna dem för brottets och lastens väg, inslå de denna väg nästan ögonblickligt derefter; så äfven här. På räddarens förfrågan hvilka de voro, svarades utan minsta bryderi, att de voro handelsresande, på väg till hemmet; att de utbjudit sina varor till bönderna på andra sidan eliven och att en af dessa, till hämnd för det att han icke erhållit så godt pris han önskade, hade landsatt dem på ön och sedan öfvergifvit dem. De hemfördes i fiskarens stuga. der de erhöllo mat och omvårdnad; men då Hultqvist väl kände att han, som står unde tilltal för stöld på Dannebacken, icke vågade via sig under dagens ljus i denna trakt, tör att icle blifva utsatt för länsmannens å Trollhättan Aigus-ögon, öfvertalades samma fiskäre att åter sätta dem öfver eltven. De landstego nu i närheten af Kjellstorp, .togo vägen öfver Torsered och inträffade vi Åkerström den 25 på eftermiddagen, då eifven ännu en gång passerades. De voro nu i Gerdhems socken och lugna för upptäckt. men Nemesis följde dem. — Ryktet om deras ätventyr vid Trolihättan hade såsom en löpeld spridt sig i hela kringliggande trakten occh vederbörande sökte deras spår. Länsman C. E. Berggren på Aletorp tillkommer äran att hafva befriat samhället från dessa odjur. Kinappt hade han hört fiskarens berätelse, förrrän han utsatte sina vedetter och an. ordnade sjpaningar i alla riktningar, hvarvid han alltmer niärmade, sig brottslingarnes vistelseort. Ätven lämsman Ågren på Trollhättan visade en berömvärdl itver vid efterspaningen. På aftonen den 25 stötte flyktingarne på en af hr Berggrens spanare, kronorättaren Björk, som ansporde dem hvilka de voro. Ej nöjd med svaret och töljande sina order skyndade Björk att samla folk, som i hast beväpnade sig med bössor, yxor, 0. S. V., och nu börjades en hetsjagt på rätta spåret. Brottslingarne jagades ut på slätten och upphunnos der al sina förföljare, som på 30 stegs afI stånd hotade att skjuta ned dem. Lifvet är kärt lätven för lifstidsftången och de gåfvo sig på nåd Toch onåd, etter ett svagt försök till motstånd. Kommissarien Berggren, som genast infann sig, törklarade sig beredd att taga dem under sina vingars skugga. Nu följde ett nytt prof på hurusom Hephästos omspann den starke Ares och Aphrodite med ett nät af metall, en omvårdnad lik den spindeln egnar flugan, och så insnörda llevererade han två 1 stället för en till härvarande cellfängeise sistl. torsdags morgon, der de i den kända lugna hamnen säkerligen icke vidare utsättas för skeppsbrott i Göta elf. den 7 Febr. an Å Konungens jernvägsresa