gens konstituerande. Man var nemligen ense om att den nya jagtlagen, för att hlifva en sanning, behöfde det siöd i allmänna tänkesättet, hvarförutan hvarje lag, äfven den ändamålsenlfgaste, är en död bokstaf, och att detta moraliska stöd säkert skulle vinnas om ett större antal upplyste män, sjelfve jägare, hvar inom sin ort, genom en offentligt uttalad anslutning till den uppfattning, hvarifrån lagen utgått, kämpade tör åsigter, som kanske icke allestädes vunnit erkännande en skogrik bygd. I