VA a Lä änsigt till den ena eller andra näringen, utan för ela landet. Så vidsträckt betraktad har frågan om föruds-, skydds eller handelsfrihetssystem länge tgjort föremål för både vetenskapens och statsnannens undersökningar i alla civiliserade länler. Förgäfves skall man söka förneka, att frietens system öfverallt mer och mer vunnit seer ötver sina föregångare. Likasom i hvarje nskild bushållning det otvifvelaktigt gäller såom axiom. att man helst köper sina förnödeneter, der de fås bäst och billigast, så har man ck allt mer och mer börjat inse, att hvad hvarje mushåll för sig finner vara klokast och nyttigast, let måste också för alla hushållen i ett land och öljaktligen för hela landet vara klokast och nyt igast. Man har likaledes mer och mer funnit, utt ingen slags beskattning, om staten eller komnunen kan undvara den, är för den skattdrasande eftersträfvansvärd, utan fasthellre att hvarje samhällsmedlem gerna såge sig skattefri; ch der, hvad tullbeskattning angår, någon sådan påyrkas, skall man troligen alltid finna, att lerunder döljer sig icke en önskan att sjelf bli beskattad eller att bereda staten någon inkomst, itan att genom beskattningen få sim egen tillverkning högre betald af förbrukaren och såleles pålägga denne en afgift, som skulle komma illverharen till godo, hvilket just utgör skyddssystemets id. Då nu detta system går ut på att fördyra hvad som skall köpas, står det ju i uppenbar strid med det förut nämnda axiomet, att man helst köper, der varan fås bäst och bilhgast. Skulle man nu kunna genom tulltaxan ställa så till, att alla varor som tillverkas eller produc ras i ett land, blefve fullkomligt jemlikt tördyrade, d. v. 8. att alt slags arbete och allt kapital finge sin rättvisa andel i fördyringen, så är ju alldeles klart, att ingen kunde af ett sådant system beredas vinst, då hvad han vunne ena idan åter ginge förloradt på den andra. ela fördelen genom den allmänna fördyringen blefve, såsom vanligt under dyr tid, en hämmad rörelse. Men nu är det lika klart. att en dylik allmän och rättvis fördyring omöjligen kan genom något lands lagstiftning åstadkommas. vore ock landet helt och hållet isoleradt och afstängdt från all gemenskap med andra länder; ty priset beror icke blott af tullsatser. utan af mycket annat och förnämligast at förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, som varierar för alla slags varor. Ännu mindre kan en sådan allmän och rättvis fördyring åstadkommas i något land, som står i handelsgemenskap med andra länder, till hvilka öfverskotten af en del egna produkter försäljas och från hvilka bristen 1 andra fylles, ty nog är det klart, att sådana produkter, som åstadkommas utöfver landets eget behof. icke kunna betinga högre pris hemma, der varan finnes utöfver behofvet. än i det främmande landet som behöfver köpa öfverskottet. Kan skyddssystemet således icke åstadkomma allmän och rättvis lördyring af ett lands alla produkter. så måste ju deraf följa, att samma system endast medför ensidig och orättvis fördyring af en utaf landets tillverkningar och sålunda gynnar somliga tillverkare på de öfriges bekostnad. Men ett system, som i sig sjelf innebär oundviklig ensidiglhet och orättvisa, kan icke bland oegennyttiga och rättänkande män, sedan de klart insett syrstemets beskaffenhet, försvaras eller förläktas, .ehvad frågan gäller lagstiftning eller beskattningg. Minst bör duet förfäktas af en korporation, i hvars hela verksamhet allmänt väl är hutvudsyftet, och som kan sägas föra talan för den mödernäring, åt hvilken skyddssystemet uppenbarligen saknar förmåga att bereda den tormenta tördelen af någon konstlad prisstegring. Långt ifrån att Sverges landtbruk, hvars ännu förnämsta afsättningsprodukt spanmålen nästan alltid måste söka andra länders marknader, kan at skyddssystemet hemta verkligt gagn och blif va dess stridsman, har landtbiuket tastmera rer dan alltför länge och kännbart blifvit lidande på detta ensidiga och orättvisa system, som fördyrat landtbrukarens från andra näringar hemtade förnödenheter, som minskat den inhemska marknaden för afsättning af landtbrukets produkter, och som på samma gång från landtbraket dragit och för detsamma fördyrat både arbetskrafter och kapitaler. Så mycket skyddssystemet än bidragit till landtbrukets tryckta ställning, gifvas dock dertill flera andra samverkande orsaker, hvilka jag vill söka att här widare i korthet antyda. Derförinnam vill jag icke underlåta att med några ord bemöta det från sednare årens starka införsel, hutwudsakligen af råg, i omalen och malen form, memtade skäl för nagras förmenanfe att denna införsel egde sin grund i tullfriheten. Om man närmare aktgifver på förhållandet, skall man, enl. min åsiat, lätteligen finna, att denn införsel berott af helt andra omständigheter. i ena sidan har den starkt tilltagande tillverkningen och förbrukningen af s. k. baierskt öl tagit i anspråk icke blott den qvantitet korn, som förr vanligen producerades utan ock ännu mycket derutötver:, hvarigenom också kornpriset upp: drifvits vida utöfver det naturliga förhållandet till priset å rågen. Produktionen af de olika sädesslagen har: naturligen redan häraf ställt sig annorlunda äm tillförene och detta just i jordbrukets intresse. Vidare och i den mån man allmännare öfvergatt från det gamla tvåskiftesull cirkulationsbruket, har ock i följd af det förändrade brukningssättet jemförelsevis mindre. råg än tilltörene blifvit inom landet odlad. Aandra sidan har det å ! ornet stegrade priset bidragit till den märkbara förändring 1 folkets brödföda, att, då dertill i flera provinser förr brukades amingen (enbart korn eller detta i blandning med dels råg och dels hatre, rågen nu allmännast användes till bröd äfven bland den fattigäre befolknimgen. Då landtbrukaren funnit med sin fördel förenligt att från rågodlingen öfvergå till odling af andra spanmålsslag och gräs, är det ju lika maturligt som af tullagsstittningen oberoende, att det inom landet icke tyllda beI hotvet af råg hemtats från andra länder. I den mån jorden igenom bättre och omsorgsfullare skötsel hinner uppdritvas till högre växtkraft och landtbrukaren gjort sig mera förtrogen med den för olika jordmåner bäst passande odling, I skall antagligen behofvet af alla sädesslag fyllas linom landet, intilldess det ännu lyckliga:e förhållandet inträder att man äfven hos oss skall finna sin uträkning vid en ladugårdsskötsel, som tillgodogör sig både egen och möjligen en del andra länders spanmålsproduktion. Men vore det rättvist emot det brödbehötvande folket, vore det ens nyttigt för landtbrukets egen framtida utveckling, att, medan rågbehofvet icke fylles af landets jordbruk, genom en beskattning tördyra brödett och locka jordbrukaren till en fortfarande exklusiv spanmålsodling? i I denna änmu allttör ensidiga spanmålsodling och försäljninjg, såsom förnämsta föremålet för landtbrukaren:ss sträfvan, ligger otvifvelaktigt en bland de verkssammaste orsakerna till det svenska landtbrukets närvarande betryckta ställning. Inom andra industriigrenar egnar den dugliga yrkesidkaren oaflåtligg uppmärksamhet på de vexlingar, som föröka elller minska vinsten af hans företagsamhet. Ham lämpar sig noga etter dessa vexlingar. Saknzar hans tillverkning under en form atsättning elller blir d.nna tillverkning honom för dyr, så skyndar han att förändra former eller arbetsmetoder. Men huru handlar i allmänhet jordbrukaren? Han beräknar sällan produk: tionskostnaden, förändrar ännu mindre hushållsmetoden. Medan arbetskostnaden var låg, spanmålsprisen i förhållande dertill fördelaktiga, omfattade han det s. k. extensiva jordbruket; men han äflas att dermed fortfara, sedan alla förhållanden, under hvilka metoden bar sig, längesedan upphört. Det är insigt. vaksamhet och verksamhet, som också landtbruket mer och mer tar 21, ah on h iahållningseälligskanen äro