illkommer domaren att på ett humant sätt. eda undersökningen och utleta sanningen bar iven förf. medgilvit och derom äro vi såedes alla ense, och föriarandet lärer väl ej unca blifva annorlunda innan juryinrättivgen blifvit i lagen införd och en bildad 1 dvokatkår uppstått. Då kan det ätven här lifva domarens pligt att varna en anklaad för obetänrsumma svar å en skicklig dvokats snärjande frågor. Säsom det nu r måste domaren vara sanningens målsnan och det rättas advokat, bvilken pligt. tundom är svår nog att fylla; och tro vil ;ss halva visat, att det rättegångssätt, som l anmärkta delar vid underdomstolurne hos ss jakttages, med undantag, som vi ej änna och som måste vara sällsynta, öfvernsstämmer med Sverges lag. I sammanhang härmed må det tillåtas oss ramhälla den inkonseqvens, som uti förevaran: e hänseende förekommer hos ofvan)emälde och en annan förf. i Af:onbladet. Då i Aftonbladet för den 11 dennes förekommer en artikel: Hvem drabbar rättelijen ansvaret för olyckshändelsen å södra stamvanam, yttrar denne förf. den åsigt, att det skulle tillkomma domstolen. att först undersöka hvilka förordningar blifvit ötverträdda ych sedan bestämma mot hvilka åtal skulle vöras samt derpå företaga sjelfva ransakningen. Dewuta rättegångssätt vore åtminstone icke ickusatoriskt, likasom det icke vore öfverensstämmande med Sverges lag. Eset är ock att de reterenter, som öfvervarit ransakningen, icke uppgifvit emot hvilka personer ätalet blifvit riktadt eller ens för hvilket brott de tilltalade anklagats. Att åtalet blifvit utsträckt till flere än lokomotiviöraren Riex kan man dock sluta deraf. att tre andra personer fått sig ålagdt att vid nästa urtima ting iakttaga inställelse vid hemtnings påföljd. Slutligen anhälla vi att få yttra några ord i anledning af en annan i Aftonbladet till besvarande framställd juridisk fråga, om tortyr är lagenlig i Sverge. Till denva fråga kommer förf. i anledning af högsta domstolens nyligen fattade beslut att, med stöd at konegl. brefvet den 22 Mars 1803, insätta en person på bekännelse. Förf. finner detta förfarande i högsta måtto orimligt och rättsvidrigt och aser detta vara en grym qvarlefva från enväldet. Förf. anmärker att detta insättande på bekännelse sker icke under ransakningen, utan iörst efter det den högsta menskliga domaren, K. M:t sjelt, dessförinnan förklarat den ätalade icke vara lagligen förvunnen till brottet. Man har svårt att kunna föreställa sig, yttrar förf., något vidunderligare, än detta domarens gäckande af sin egen dom, likasom man ej i våra dagar kun tänka sig en svårare tortyr, än den hopplösa til!varon i den ensliga graftysta cellen år ut och år in. Ja — detta är allt mycket sannt, under antagande likväl att en oskyldig person så msalles. Om i vårt land en jury uttalade domen: skyldig eller icke skyldig, så vore det 1 sanning himmelsskriande att i sådant fängelse insätta en anklagad och frikänd, eller att på nägot annat sätt låta honom känna töljderna af ett brott, för hvilket han blifvit frikänd. Men då man besinnar att enligt svensk lag en tilltalud person ekall vara genom egen bekännelse eller två vittnens sammanstämmande intyg förvunnen till ett brott innan ban af domstol förklaras dertill scker samt atten anklagad följaktligen genom s. k. circumstantiel bevisning, genom bindande liknelser och omständigheter, ja, genom takta, som tala högre än vittnen, kan vara öfvertygagad om ett brott, ehuruväl domarep, enligt gällande bevisningsgrunder måste — icke trikänna — ty då njuter den tilltalade sin frikännelse till godo, lemna saken till framtiden, då den kan uppenbar varda; så torde man finna stadgandet om insättandet på bekännelse mindre rättsvidrig! och grymt. Detta stadgande, som aldrig. oss veterligen, blifvit tillämpadt i andra fall ä i lifesaker, tillämpas icke heller i andra tall än då domaren är fullt öfvertygad om den tilltalades brottslighet, ehuru denne, på grund af den bevisning, som ensam anses gällande, ej kan saktällas — eller med an: dra ord — ej i andra fall än då högst domstolen, hvilken, såsom jury betraktad. tillämpar denna lag, på sitt sumvete tage den tilltalades browuslighet. Då nu denna jury torde vara lika sam vetsgrann och halva lika godt omdöme son en för tillfallet satt annan jury, gestalta sig saken annorlunda. Den tilltalade är då invan han insättes på bekännelse, af cenn: jury i sjelfva verket förklarad saker til brottet och det må ju då bero på den till talade sjelf att genom bekännelse förkort: sitt lidande eller att hållas längen. — Åfvel denna förordning, hvilken således är e supplement i stället för jury, ropar högt på införande af denna inrättning, genom hvar antagande såväl denna inkonseqvens, son mycket annat föräldradt och felaktigt i vä rättegångsordning skulle undanrödjas. Landtdomare. —L Protektionism eller handelsfriket?