honom att söka försvara sig. ?Det kan nu?, yttrar vidare förf., icke vara minsta tvilvel att denna process (den ackusatoriska) eger ett algjordt förevräde framför det inqvisitoriska förfarandet, som förvandlar domaren till anklagarens biträde, hvarvid den förre ofta, till åhörarnes för öjelse, icke sparar på otidigheter, hån och gyckel med den anklagade och alla dem, hvilkas törklaringar icke äro domaren till behag.? Ingen läser dessa rader utan att af dem draga den slutföljd, att så skulle tillgå vid Sverges underdomstolar, Sedan förf. derefter sökt visa, att den ackusatoriska processen till sina grunder skulle vara i svensk lag föreskrifven, yttrar han vidare, att af stadgandet i 17 kap. 33 R. B.: käranden ålsgger sitt käromål lagligen bevisa, eller vare svaranden fri, följde en annan af den ackusatoriska processens vigtigaste grundsatser, nemligen den, att den anklagade ej behöfde inlåta sig i full ständigt svaromäl, innan käranden uttömt sin bevisning. Väl kan man, fortfar förf., af stadgandet om eget erkännande, såsom under vissa vilkor utgörande laga bevisning, draga den slutsats, att domaren må vid rättegångens början tillspörja den ankl: gade om han erkänner den förbrytelse, för hvilken han är tilltalad, och sålunda befria anklagaren från bevisningsskyldigheten ; men detta, säger förf., är dock något annat än det förfarande, som vanligen praktiseras (!), enligt hvilket den tilltalade vid ransakningens början uppmanas att onlingen bekänna sin brottslighet eller ock bevisa sin oskuld! — i sammanuha g med hvilket yttrande törf. omtalar burudant rättegångssättet skall vara i hufvudstaden, der så skall tillgå att ransakningen börjas och fortsättes, utan att angilvelsen vore bestämd och utan att allmän åklagare vid ransakningens början framställt en sådan, så att domstolen sjelf, efter bästa förstånd, finge rubricera målet. Sedan en insändare — B. — sökt besvara dessa mot underdomarekåren i allmänhet riktade tillviv lser, upptager fört. i Altovbladet, i den sednare artkeln, B:s genmäle till granvskning, dervid förf. äter yttrar, att den praxis i rättegångssättet, som förf. klandrat, skulle inrotat sig hos de flesta, om ej alla Sverges underdomare, ehuruväl denna praxis, efter förf:s mening, stode i fullkomlig strid med lagens bäde bokstai och anda. Det är mot denna tillvitelse vi taga oss friheten protestera. Utan att inlåta oss i besvarandet af de: fråga om rättegångssättet enligt Sverges lug är ackusatoriskt eller inqvisitoriskt, torde det tillätas oss att prötva giltigheten af beskyllningen, att det rättegångssätt i brottmäl, Isom vid Sverges underdomstomlar iakitages, icke ölverensstämmer med Sverges lag. Af lagens bud i 60 kap. 1, 2 och 3 SS missgerwngbalken, 1 kap. 1 samma balk, 10 kup. 2Å samt 17 kap. 336 rättegångsbalken, med hvarannan jemlörde, synes det vara ostridigt, att rättegängssättet enligt vår lag är sätillvida rent ackusutoriskt, att ingen ransakning eller rättegång om brott vid domstol kan lagligen börjas eller ega rum innan åklegare eller mälsegare inför domstolen framstått samt ätalet eller angifvelsen besiämt och begränsat. Anklugelsen måste, med ett ord, vara bestämd till ?beskaffenhet, tid och omständigheter?, ch en person mäste framstå med och ansvara för angifvelsen så att ?den tilltalade må känna bäde förbrytelsen, för hvilken han anklaJgas, och personen, som anklagelsen framställer?. Detta rättegångssätt är ock, såvidt vi veta, allmänt antaget och i praxis följdt vid alla domstolar; och en afvikelse derifrån, om den eger rum, är lika olaglig och lika otillbörlig, som hvarje annan törbiseelse ai lag; och om, emot hvad vi måste antaga, underdomstolarne i Stockholm förfara olugligt, under ögonen på rättvisans högste vårdare, bör väl sådant åtminstone icke kunna . läggas hela domarekåren till last. Om deremot till ett ackusatoriskt rätteIgåvgssätt, såsom förf. antoger, ovilkorligt börer, att, i fråga om bevisningen intör rätta, domaren, längt ifrån att uppmana den tilltalade till en sanningsenlig bekän velse, skall varna honom för följderna at att bekänna sig brottslig och att domaren, först sedan åklagaren eller målsegaren uttömt all sin bevisning, eger tilliråga den tilltalade om han bekänner den åtalade förbrytelsen, så måste vi förklara, att rättegångssättet hos oss i denna del icke är ackusatoriskt, enär en dylik procedur icke ötI verensstämmer med Sverges lag, utan lärer väl då rättegångssättet hos oss i denna del, enligt den detinition förf. derå gilvit, vara nqvåsttoriskt. å lagen i 17 kap. 36 rättegångsbalken innehåller, att känd sak är så god som vittna , när den, som till käres och till laga ålder kommen och ej vanvettig är, vidgäår frivilligt saken inför rätta, och ej deruill pint, skrämd eller svikligen förledd är, — lärer härat uppenbart följa, att, med endast två särskilda undantag, frivillig bekänpelse inför rätta är ett lagligt och på en gång det mest allmänna och det säkraste be. visningsmedlet. Häraf följer ock att det, enligt svensk lag ej kan vara domaren tillständigt att varne den tillt-lade för en sanni gsenlig bekän nelse. Tvärtom är det domarens pligt att sedan angifvelsen blivit bestämd, ulltröge den tilltalade om han vidgär tillvitel sen — ja, att på ett allvarligt och vär 01 a 11 AAA ar Or re eo nm 0