Aftonbladet – 16 februari 1865, sida 2

omkring knutarne igen, såvidt att han icke spårade Gunerus i närheten; ty då rymde han ofta, af förargelse att se hvilket företräde Abla fortfarande gaf den uppkomlingen. Detta företräde återgäldade Gunerus rätt underligt, i det han, för ro skull i sälskap med Carl-Johan, började att sköta två jern i elden på en gång. Och att Abla uppmuntrade honom, behöfver icke nämnas; dock icke på det gamla viset med hans eller enträgen kärlighet, utan med godlynthet, glad: skratt och tälmodighet för hans nycker. Det var icke utan att äfven Carl-Johan visade henne en visus ppmärksamhet, så att Margreta skrattande kunde bry henne ibland för tre friare på en gång. Ja, I må väl skratta, matmora! sade då Abla sjelf storskrattande, när det sei ut som om jag hade två gärdsegare och en herrekarl till begärare! Gör blott för lefvande Gud och hålls inte med den Friberg! svarade matmodren då allvarsamt. Som jag sade dig i gamla dagar, en vet inte hvad godt det är i en sådan. Hvad jag vet är, att hans humör har vindkast, tvärare och starkare än på Trollvattnet; och Gud bevare den, som ger sig ut för de vindkastena! Han vill dig visst ingenting och har inte ondt i sinnet, det är sannt: men humöret kommer oför tänkt på honom ibland; och en, som kände honom sedan gammalt, sade en gäng, att den, som ger sig i leken med honom, sätter endera dygd eliter lif t1l. vJa, det var den gamla cula det, matmora! för hon ber för sin sjuka dotter, den som är sjuk af kärlek till honom; mer hvem Friberg sjelf är sju: af kärlek till. det veta vi alla.s Du må i allt fall ta dig till vara, äfven