Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 3

STA LIVUCE INO vall laUu lead IVB HC Svit telegrafstyrelsen visat sig benägna för av gåallmänhetens önskningartill mötes, hvadan ock styrelsen tid efter annun vidtagit tidsenliga reformer utaf de stadganden, som direkt röra verkets förhållande till allmänheten. Att åter, i afseende på verkets inre organisation, åtskilliga reformförslag, som kanske varit förtjenta af styrelsens uppmärksamhet, hittills blifvit lemnade utan afseende, är ett förhållande, som insändarea lifligt beklagar, och till hvilket ämne han en annan gäng torde återkomma. Hr K:s insinuation om hemliga afsigter hos styrelsen torde ej behöiva särskildt bemötas, enär den tänkande allmänheten utan tvifvel i allt fall tilldelar sådan argumentering dess rätta värde. Således till saken! Till en början tillåter sig insändaren att i några ord framställa skälen för och emot det likformiga telegramportot. Skälen mot detsamma äro i korthet följande: a) Det är obilligt mot allmänheten att ett telegram, som skall pr telegraf befordras lång väg, icke taxeras högre än ett telegram, som skall befordras en kortare väg. Det långväga teleerammet upptager nemligen långa sträckor af telegraflinierna under samma eller, rättare, under en längre tid än ett icke-långväga telegram. Häraf följer, att flera icke-långväga telegrammer skulle kunna (på särskilda sträckor af linierna) expedieras under den tid, som åtgår för det längväga telegrammets expedierande; eller, med andra ord, de långväga telegrammerna förminska telegrafverkets 1Örmåga att expediera ett större antal telegrammer. Häraf, och då telegramtilloppet måste genom portosats regleras så, att detsamma ej blir så stort, att den skyndsamma expedition, förutan hvilken telegrafens ändamål förfelas, icke kan ernås, följer, att de långväga telegrammernpa utestänga en större allmanhet från telegrafens anlitande eller fördyra detsamma. b) Det är obilligt, att ett (långväga) telegram, som (tll följd af repetition och öfverdragning) kostar telegrafverket mera arbete, d. v. s. ådrager detsamma större tjenstemannapersonal och således högre utgifter, icke skall inbringa telegrafverket högre inkomst, än det (icke-långväga) telegram, hvars expedierande är för verket sjelft mindre dyrt. Lätteligen finner man häraf, att det likformiga postportot icke är, i afseende på olägenheterna, jemföriigt med det likformiga telegrafportot. Fördelarne eller fördelen af det liktormiga telegramportot består endast uti dess enkelhet. Enkelheten af ett arrangemang är emellertid ej alltid tillfyllestgörande skäl för detta arrangemang; ty i sådant fall kunde man älven påstå, att passagerareaf giften på jernvägar borde vara lika, vare sig att man reste lång eller kort väg. Då de flesta korrespondenter ej äro så fullkomligt införlifvade med gällande reglemente och instruktion, att de icke kunna misstaga sig om ordberäkningen, eller för öfrigt vid telegrammets aflattande kunna komma att underlåta iakttagandet af någon föreskrifven formalitet, samt då dessutom telegraftjenstemannen ofta beböfver upplysning om hvad som i telegrammet kan förefalla honom otydligt; så kan denna enkelhet aldrig komma att föranleda den väsentliga lättnad i telegrafkorrespondensen, som det likformiga postportot medfört för postkorrespondensen. Vid den sednare behöfver nu korrespondenten endast iakttaga ati behörigen frankera och adressera sitt bref, för att, förvissad om att intet hinder för dess befordran möter, nedlägga detsamma i närmaste postlåda; telegraf-korrespondenten skulle deremot icke kunna på lika enkelt sätt öfverantvarda sitt telegram, utan måste i många fall meddelanden mellan honom och tjenstemannen ega rum angående detsamma, och sålunda är icke så särdeles mycket vunnet genom den lilla enkelheten i taxeringsgrunden. Också blef det, då man för några år sedan i tidningarne disputerade i detta ämne, såsom insändaren vill erinra sig, slutligen erkändt af det likformiga porto:s mest framstående kämpar, det olikformiga portot hade mera skäl för sig än det likformiga; men man ville ändå på försök antaga det likformiga portot. Experimentet misslyckades, ithy att den ieke-långväga korrespondensen genom detsamma förqväfdes. En högre vilja har nu åter förordnat, att experimentet skull göras om med den modifikation, att portosatsen tages högre. Icke fäller ins. några salta tårar? för det, men högligen fruktar han, att det nya experimentet slår illa ut, om icke i samma afseende som förut, så i ett annat. Expeditionstiden (för ankomne telegrammer) är nemligen redan icke obetydlig. För de norrländska stationerna t. ex., hvilka i allmänhet hafva långväga telegrammer, utgör denna tid från 1 till 5 12 timmar (GG medeltal pr telegram). Ästadkommes nu den med portonedsättningen åsyftade verkan, en betydligt större längväga korrespondens, så fruktar ins. storligen, att expeditionstiden så betydligt förökas eller att, såsom man säger, ielegrammerna blifva så gamla, att allmänheten blir föga belåten med förändringen. Af den orsak, att de icke-långväga telegrammerna mindre upptaga telegrafverkets linier, inverkar deremot ett förökande af dessa telegrammers antal mindre på expeditionstiden. Den våda, som ins. iunnit förenad med nedsättandet at portot i allmänhet, förspörjer ins. derföre ej vid telegrafstyrelsens förslag om nedsättning i afgilten för de icke-långväga telegrammerna. En åtgärd i sistnämnda riktning påkallas dessutom särskildt deraf, att på de kortare distanserna har telegrafkommunikationen att täfla med andra kommunikationsmedel (jernvägar och ångbåtar), som på några få tim mar för vida billigare pris öfverbringa meddelanden korrespondenterna emellan. Väl har nu afgiften äfven för detta slag aftelegrammer blifvit nedsatt; men om i stället expeditionstiden, till följd af det nya arrant, betydligt ökas för alla stationer, 19 mom