Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 2

TATARNES SON). Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. SMergreta, följ med mig!...4 sade han oeh hen trängde in henne mot väggen vid dörren framför sig. SDu har bedt mig tillbaka... lofva nu också att vi följs ut — eller...5 Han tvekade. Med ett ord, Margreta! Vid mitt lifs salighet, jag sätter det i pant på, att du inte ångrar den resan, — Lofva bara nu att bli med; jag vill det så... lofva! eller — lofvar du inte... så — bär hg, dig i detta nu ut i släden! an steg tillbaka ett ögonblick och gick sedan bevakande med piskan i handen i små kretsar framför henne, der hon stod, som inom en förskansning af hans vilja. Gunerus tviflade icke på att det medgifvande ordet skulle falla; ty Margreta såg nog, det var han viss på, att han var i ett humör att sätta en sådan hotelse i verket. Margreta kände sig emellertid ej så orolig deröfver, ty hon visste för väl huru mycket han sjelf dermed för egen del satte på spel. Hon var sjelf af ett lynne, som gerna tog allt sådant med i räkningen; och hon besinnade ej att tatarblod är hastigare i sitt lopp, och att då det blodet sjuder, ingifvelserna och handlingarne jaga hvarandra, snabbare än de ilande böljorna på ett upprördt haf. Men det var annat, som hon i detta ögonblick fruktade för; och det var, att det kunde komma många sådana utbrott efter detta, om hon ej äfven nu visade sig vara den resonligaste, bestämdaste och lugnaste af dem. Hon hade länge sett, att hon med odo kunde tämja honom i det längsta; och on sade derföre efter liten besinning ilugn ton: 4) Sp ÅA, B. nr 1—6, 8—12. 14—17, 19—22, 24, 26, 27, 29, 31—35 och 37.