Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 3

AR LO KA männa åklagaren anmälde, att han hos konungens befallningshafvande uti Norrbottens län, enligt rättens föregående beslut, gjort hemställan om utur Sverge bortröfvade målsegaren Joh. Is. Hellbergs eller Eks hitskaffande, men härå icke erhållit svar, hvarföre han icke heller visste hvilka åtgärder, som blifvit uti saken vidtagna. Flera nya vittnen voro närvarande för att i saken höras. Dessa upp: opades. Domhafv. Vet Forsberg något jäf mot de nu närvarande vittnena? Forsberg. Jag jäfvar finske länsmannen Lindån, emedan han rätteligen bör vara svarande. Han har uti sitt bevis sjelf erkänt att han emottagit och satt Ek uti jern. Jag jäfvar äfven finske kronofogden Hermansson, emedan han uti målet är lika mycket åklagare som svenske kronofogden Wallin. Efter hållen öfverläggning förklarade rätten, att herr H. och L. fingo uti målet såsom vittnen höras. Forsberg. Men jag säger, att jag ej vill hafva dem till vittnen. De hafva ej här att göra. Domhafv. Du får i sammanhang med hufvudsaken hos Svea hofrätt anföra besvär öfver deras hörande. o Forsberg. Ah! Det var då bra åtminstone. Vittnena aflade ed, dels på svenska språket, dels på finska. kinske kronofogden uti Kemi härad Herman Fredrik Hermansson: Aftonen den 13 sistlidne November hemkom till mig en person, som uppgaf sig vara arbetskarlen Joh. Henr. Forsberg från Haparanda och uppviste ett intyg af kronolänsmannen Linden, att samme Forsberg och finnarne Maunu och Engström uti Haparanda gripit dit undflydde soldaten Ek af Brahestads kompani. Jag ansåg då genast denna gripningsåt: gärd oriktig och ville derföre såsom finsk tjensteman kontrollera densamma. Jag frägade derföre Forsberg om han vore kommen ensam, hvaiefter han på min tillsägelse från gården inkallade Maunu. Under tiden tillsade jag den äfven innevarande skrifvaren Axel Lundgren att noga aktgifva på det kommande samtalet, enär vi troligen kommo att i saken sedermera afgifva vittnesberättelser. Då Forsberg och Maunu inkommit, frågade jag dem båda på svenska och finska: Togen I Ek med våld? Härpå svarade F. äfven på begge språken: Hvad skulle han väl göra, då vi voro tre; vi voro honom för många!? För denna sin gerning begärde de femton rubel i belöning. Jag svarade: För dylikt har jag inga penningar, men jag skall anmäla saken för guvernören Alftan uti Uleåborg, som då äfven får afgöra belöningsfrågan?. Uti min skrifvelse till guvernören afstyrkte jag hvarje belöning åt Eks utlemnare; emedan de genom hans gripande på svenskt område ingripit uti de svenska myndigheternas rätt, fruktade jag, att det i motsatt fall skulle se ut som om de finska myndigheterna gillat denna deras framfart. Jag tror mig uti den tilltalade igenkänna samma Forsberg, som besökte mig den 13 November, oaktadt han då ännu ej bar mustascher och pipskägg. Den berättelse jag nu afgifvit öfverensstämmer med min officiella rapport om denna sak. Forsberg (afbrytande, på finska): Har du än flera lögner deruti? Vittnet. I Lundgrens närvaro anklagade äfven Forsberg och Maunu Ek för att hafva från den förre uti Haparanda stulit en pipa och ett par handskar. . Forsberg (nickande till åhörare): Han kan bra ljuga. oo Vittnet (allvarligt): Ar det till mig Forsberg talar? o Forsberg (likgiltigt): Ah nej! Vittnet (en äldre man, med värdighet): Jag ber att få vara fredad såsom vittne, jag har här endast sanningsenligt vittnat såsom min nyss aflagda salighetsed fordrar, och då jag uti Finland afstyrkte belöning åt Forsberg och hans kamrater, har jag endast gjort hvad jag anser vara min tjenstepligt. Domhafv. Vill hr kronofogden hafva honom rakad? (Munterhet.) Han blefve då måhända lättare att 1genkänna, Forsberg (vredgad); Nej stopp, det blir icke af! Mustascherna äro mina. (Skratt bland ähörarne). Domhafv. Det skall gå fort, om hr kronofogden dröjer en stund efter afgifvandet af sitt vittnesmål. (Ökad munterhet.) Har klockarn sin rakknif med sig? En röst ur nämnden. Jo, här finns både rakknif och sax! (Rakknif och sax framläggas på dombordet..) Vittnet (leende): Jag står fast vid mina ord, att jag troir det hufvudsar: ligast vara mustascherna och pipskiägget, som hindra mig från att fullkomligt igenkänna svaranden. — Kort tid härefter komimo två bönder till mig och angåtvo en stöld, svaruti Maunu skulle vara inblandad. — (Detaljerma af vittnets berättelse härom äro uti referatet utlemnade.) — — Är denna angifvelse sann, så skulle :Maunu hafva afrest till Haparanda, för att sälja tjufgods och på återfärden bortröfvat unga Ek. Jag ansåg mig af min tjenstepligt förbunden attt så fort som möjligt uppsöka Ek, som jag dlå anträffade uti Kemi häkte. (Den unge fjossen sattt der sorgsen med hufvudet lutadt mot ordet.) Då jag vänligt tilltalade honom, berättade han mig, att man med våld gripit honom uti Haparranda och visade mig sin vid fickan sönderrifna rrock, samt berättade, utan att derför för stöld :angifva sina utlemnare, att han samma afton, somm han greps, förlorat 4 rubel 76 kopek. som han Ihaft förvarade uti nämnda rock. Såväl med anledning af Eks milda yttre, som ock på grund af Forsbergs sällskapande med Maunu, hvars person och lefnadsförhållanden jag noga kände, trodde jag från första stund snarare på dessa Eks ord än på Forsbergs hos mig gjorda angifvelse. Forsberg. Jag har aldrig varit hos dig. Vittnet. Jag tycker mig allt mer och mer igenkänna den tilltalade. Finske kronolänsmannen Otto Linden. Natten emellan 11—12 November kommo Forsberg, Maunu och Engström till Raumo och ölverlemnade der Ek ti!l min vidare behandling. De be. rättade då, att Ek, som jag ej förut kände, vore en finsk flykting, och att de gripit honom uti Haparandla. Jag bad dem föra honom till fång: vaktaren vid Neder-Torneå häkte. Domhaffu. (på kronoåklagarens begäran): Var ej lir kommissarien villrådig, huruvida man kunde häkta Ek. eller icke? Vittnet... Jo, jag var villrådig. . Domhaffv. Rådgjorde ej hr kommissarien först derom med någon? Vittnet.. Jo, jag for till stadsfiskalen Grape uti Torneå. Först efter återkomsten från denne förklarade jag Ek häktad. Följande morgon kommo Forsberg och Maunu åter till mig och fordrade belöning. Såväl då som aftonen förut tillstädesvar äfven hos mig häradsskrifvaren Tudår. Jag svarade, att jag ej hade någon belöning för dem, men gat dem i stället ett skriftligt intyg öfver deras handling. Om någon stöld talade de aldrig. — Den 14 Januari lät finska Neder-Torneå häradsrätt häkta Maunu, som dessförinnan erkänt, att han jemte Forsberg och Engström deltagit uti Eks bortröfvande ur STErEE: Engström, som ligger sjuk, skall vid sitt tillfrisknande gemast häktas. . . Domhajfv. Sedan nu så många vittnen intygat din byrottslighet, Forsberg, uppmanar jag dig ter att bbekänna densamma. Forsbersg. Sådana vittnen! Jag har aldrig varit med om att föra Ek öfver till Finland. Hvarföre få ejj äfven Maunu och Engström komma hit öfver och vittna? De må väl åtminstone vara lika, goda som Lindn! Han är ju sjelf svarande!