Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 3

— Räddning ur lifsfara. Göteborgs-Posten berättar: Sistl. torsdagsafton vid 7-tiden tilldrog sig att tvenne karlar, hvilka skulle passera öfver isen från färjstationen invid Lindholmen, råkade på villospår från den för fotgängare utprickade vägen och i stället kommo att beträda den endast nattgamla is, som bildat sig å den ränna, hvilken ännu dagen förut var öppen för färjan. som här underhåller förbindelsen mellan elfvens båda stränder. Följden blef att isen brast under deras fötter och de föllo i vattnet. Deras gälla nödrop hördes af ett par personer som befunno sig på isen ett stycke derifrån, och dessa skyndade nu till för att lemna de nödställda bistånd. De funno dock snart att detta vore ett ganska älventyrligt företag, alldenstund isen hvarje ögonblick hotade att brista under dem, ju mera de nalkades platsen der de tvenne karlarne gått ned. Emellertid lyckades det dem slutligen, medelst att till de drunknande utkasta en stor ytterhalsduk, få dem upp på den fastare isen, men räddningen hade stora svårigheter för sig, alldenstund de tvenne karlarne voro så stelfrusna, att de ej med händerna kunde fasthålla halsduken, utan på uppmaning af sina räddare måste göra detta medelst tänderra, och blefvo de sålunda, i ordets egentliga bemärkelse uppfiskade ur det kalla badet. De sålunda från en ögonskenlig död räddade karlarne hadejemnt och nätt så mycket krafter qvar, att de kunde till fots begitva sig till en i närheten boende bekant, hvarest de erhöllo den hjelp som deras belägenhet kräfde. De tvenne personer, som blottställde sig sjelfva för den största fara för att räcka en hjelpens hand åt tvenne nödställda medmenniskor, voro adjunkten vid elementarläroverket i Majorna mag. 4. Hasselroth och kofterdistyrmannen Gustaf Hjärne. —