Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

roligt ut i polskan, der de vid hvarje sväng om, niga och trippa så lätt på foten. Med Margreta dansade han derefter länge och hättigt, som om han i den polskan ämnat dansa ut sin egen ungdom. Han satte henne derpå ned bredvid Carl-Johan, som dock liksom på förtret genast steg upp och satte sig på andra sidan om henne. Derigenom fick hon Gunerus till granne. ?Hur kan du tro, Margreta!? sade denne halfhviskande, att du inte skulle kunna lita på att resa med mig hem? Jag menar nte för att du är rädd för sjelfva resan, för den står dig fritt att vara rädd för — men för mig? Tror du kanske att jag kunde pe dig, när det är fråga om allvar, om shkt schås som en annan gång? Hvar stund för sig. Jag blandar ingenting sådant tillsammans.? Margreta såg på honom, och såg hvad hon trodde sig temligen vand att urskilja, att det vari ett lugnt och godt humör han talade, pj i ett sådant häftigt och obilligt, som han bland och särdeles förr kunnat visa. — Hon hade kanhända dessutom denna enkla ro på hans ord, som ingenting skulle ha kunnat förmå henne att rubba, särdeles som let aldrig hade varit hans sed att slösa ned löften för att svika dem, ty då han ågon gång gjort henue emot, hade det allid varit öppet och oemotståndligt frammaadt af en orolig sinnesstämning, men ldrig efter lugn beredelse. Ja, men om jag låfvar mig till cet — ade hon — och du så körde nedi en vak aed mig?5 Ja se, mot sådana försåt kan jag inte Örsvara mig4 sade han leende. Jag må nu besinna mig på deten stund nt sade hon, vi få se, sen de ha pieset till qvällen, kanske kan Magnus er. !